inbetweener

På grund av jobb och praktik på diverse olika håll i vårt land har min efterlängtade rapport från arvikafestivalen blivit kraftigt försenad men nu kommer den med smälta intryck som verkligen har legat på lager för att få utforska rymden. Som många redan vet uttryckte jag inför festivalen en viss tveksamhet hurvida jag går in under kategorin festivalmänniska eller inte, mina osäkerheter spolades snabbt bort. =)

I kraftigt numerärt underläge vad gäller fylla anlände jag på egen hand till campingen ganska sent på onsdagskvällen. Då jag tvingades gå runt hela campingområdet (minusbetyg till funktionärerna ;)) var inte mitt humör på topp men det svängde fort med hjälp av Sofiero och ett glatt gäng på plats. Kvällen och natten förlöpte med stor fest över hela området, precis som det ska vara eller någonting.

Musiken inleddes med härliga Timo och hans band. Något som jag skulle gett betydligt större uppmärksamhet om jag inte nyligen hade sett dem i Eskilstuna. Dock aldrig fel såklart. Detta följdes upp med påbörjat party och urspårning med tillhörande röj på Familjen respektive Slagsmålsklubben. Långt ifrån den musik som jag i mina ensamma stunder kan uppskatta men i lägen som detta, när partyhumöret är på topp och adrenalinet pumpar, fungerar det mer än utmärkt. När man började lugna ner sig något passade Håkan bra. Från en lite mer avskild plats bort från trängseln kunde jag njuta av det som jag aldrig på riktigt allvar kunnat njuta ordentligt av, härligt och fint rakt igenom. I min värld har han verkligen blivit så mycket bättre, alltid roligt när det händer.

The Kooks

Var torsdagens, och en av hela festivalens, stora höjdpunkter och som de levererade. Wow-känsla under hela konserten och Luke briljerade med sin magi ett stort antal gånger. Att få höra låtarna, främst från första skivan, som skänkt mig så mycket glädje vid så många tillfällen, gav extas och frihet. Jag ville att kvällen aldrig skulle ta slut. The Kooks är och förblir giganter och hjältar i min bok.

Denna kväll avrundades om jag minns rätt med liraren Danger som inte alls var vad jag trodde och tur var det. Skön kille minst sagt och imponerande arrangemang. Gillart!

Fredagen bestod till en början av rehab på badhuset vilket var oerhört välkommet och avslappnande. Skönt att få känna sig som en människa åtminstone ett litet tag.

Kent

Med viss skeptism hakade jag på strömmen med lite lokalpatriotiska tankar i bakhuvudet. Men vilken kväll det blev! Alla mina tveksamheter till Kent blev bortblåsta, något som jag är tacksam för, och det hela utvecklade sig till en av festivalens bästa. Klass rakt igenom! Känsla, gåshud och lycka i en enda salig blandning.

Jag hade sett fram emot Interpol, ett band som jag lyssnat en hel del på genom åren och visst var det ganska bra. Kul att ha sett dem men de kändes lite inspirationslösa tyvärr, en-dag-på-jobbet-känsla med några få toppar som höjde temperaturen. Halvdan känsla i slutet.

Kate Nash, vilken dag var det?, var charmig som alltid. Med den härliga accenten sjunger hon rakt in i mitt hjätys. Hela vårens låt Foundations är tokgrym.

På lördagen kom ovädret, åska och kraftigt regn. Som tur var klarade sig tältet där man myste med diverse sköna människor och laddade upp kraftigt inför kvällen. Minns inte alla jag såg denna dag men sköna killar som Maps gav ett skönt intryck, ska helt klart söka upp mer med dem.

Death Cab for Cutie

Mina åsikter om dessa skönsjungande herrar förstärktes endast under denna spelning. Genier allihopa även om jag hade ändrat i låtlistan lite om jag hade haft möjlighet. Ben Gibbard med en akustisk gitarr och I will follow you into dark kommer dock att sitta under skinnet på mig en lång, lång tid. Något av det absolut bästa jag varit med om. Min låt. Kan inte annat än älska.

Allt som allt hade jag det riktigt jävla bra. Kul och underbart folk överallt (både alla kända sköna face och nya härliga bekantskaper) tillfredsställande musik och festande värt namnet. Kommer aldrig att glömma Arvika-08 och min första festival. Så sjukt tacksam över att jag kom iväg.