Smekmånaden är över

Tydliga ålderstecken på mig själv som tyvärr inte kvalar inte på kulramen angående vuxenpoäng: Jag tar med mig jobbet hem. Och svensk som jag är så bloggar jag självklart om det också. I nuläget tar det dock egentligen upp all min tid då jag på kvällarna är alltför trött för annat än att utöka min identitet som tv-serienörd och spendera tid framför denna kommunikationsmaskin. För det är tufft just nu. Roy Keane-tufft. Gangster-tufft. Högt tempo under hela dagen och ständigt växande orosmoln i skepnad av gnabb och oroligheter. Det ska väldigt mycket till för att min tålamodsgräns ska överskridas, däremot är mina begränsningar gällande huvudvärk och lätt irritation inte lika smickrande. Plus att jag ännu, enligt min åsikt, inte har den pondus och auktoritet som krävs för att ryta till och få till en förändring. Inte för rytandets skull, den kvoten är redan överfylld och i solklar majoritet, utan snarare för att få till ett bättre och mer hälsosamt klimat.

En liten näsduk i floden är dock att det tydligen är allt annat än ovanligt. Mer regel än undantag för de med samma titel och benämning som mig. En något tyngre period efter en lyckosam start. Vi har grävt en grop tillsammans men upptäcker i efterhand att den är för djup. Jag ropar efter en stege. Stegen är rostig och skramlig vilket gör att man sakta men säkert tar sig uppåt. Upp kommer jag förhoppningsvis, och med största sannolikhet, att komma. Frågan är hur länge det kommer att dröja, för nu har det varit jobbigare än vanligt mycket mer frekvent än vanligt. Om jag nu har rättighet att prata om vad som är vanligt eller inte efter min korta tid. Ljuspunkter och stjärnskott kommer lyckligtvis fortfarande stadigt. Gulliga ungar, härliga skratt osv. Och för att återknyta till gangsterstilen, man måste ju ligga på samma nivå som eleverna och göra sig förstådd genom att prata samma språk. Fett me bra, bruschan, yao med kepan på sned i ett inte alltför tillfredsställande poserande uttryck . Nödvändigt bränsle ändå likförbannat. Viktigt att bjuda på sig själv för att skaffa respekten, vilket väldigt få verkar ha i deras ålder tyvärr (Det var bättre på min tid-tugg :)), och på det sättet utveckla en fungerande relation.

Nog om det nu. Jag kämpar och kommer förr eller senare ut från tunneln. Då vet ni. Jag trivs kanon, men allt i livet går i perioder, upp och ner. Mors!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0