inbetweener

Två veckor som en hårt arbetande man. 9-17. Trött, sliten och somna framför teven. That's the way. En månad med sovmorgon blir en stor omställning. Väl inne går det snabbt så att säga. Det kunde man visserligen känna under egna skolåren också men ändå stor skillnad. Nu slipper man våndan som infann sig under de allra värsta långa lektionerna och den segaste tiden. Nu njuter jag istället av att ge nekande svar på "kan vi sluta tidigare?". En viss naivitet det där, tror man på sig själv när man frågar samma fråga i stort sett varenda lektione?! Aldrig att jag var likadan i den åldern, aldrig. På tal om det så blir det självklart mycket jämförelser under dagarna för min del. Ganska givet då minnena än så länge är relativt färska och man känner igen jargongen.

Hittills är jag mycket nöjd och klart positivt överraskad av vad läraryrket har att erbjuda. Nog för att mina uppgifter och situationer inte alltid helt överensstämmer med vad en lärares uppgifter egentligen är, men jag är  trots allt "vuxen" på en skola. Vare sig jag vill det eller inte ;) Vilka speciella uppgifter jag har på mitt ansvar tas inte upp här, inte rätt forum. Annars njuter jag i fulla drag när ungarna respektfullt lyssnar och tar till sig vad jag säger, när jag kan hjälpa dem när de inte förstår och underlätta för deras positiva utveckling. Trots den korta perioden som gått känner jag redan en inre tillfredsställelse över att jag gör nytta. Jag gör något som räknas, något som har betydelse. Jag utformar framtiden trots att jag själv egentligen räknas till den kategorin. Tack vare mig och mina handlingar kan önskvärda och tillfredsställande saker ske längre fram i tiden, om man ska tänka väldigt långt lutande åt egoplanet. De små ljuspunkterna lyser upp vardagen. Det lilla överraskningsmomentet, ett steg framåt och en motivation och vilja som glädjer och tänder ett litet ljus långt inne i en.

De är för det mesta väldigt gulliga barn och jag verkligen trivs tillsammans med dem. Sure, enerverande tröttsamt tjafs mellan alla möjliga parter som inte verkar ha ett slut. Det kan man dock lätt stå ut med när den charmiga barnsligheten och komiken slår in. Inte för inte att man längtar tillbaka lite till den tiden. Allt var så mycket enklare då. Och ja, jag tittar för mycket bakåt. Ingen mår bra av att leva i det förflutna. En lekfullhet som man med lite otur kanske aldrig får uppleva på riktigt igen. Men allt som sker, under lektionerna, rasterna osv är igenkännbart material. Jag känner igen mig. Jag ser mig själv i 7:an. Jag skrattar. Lång tid, många förändringar. Jag gillar mitt nuvarande jag bättre, trots allt.

Svammel numero uno. Två veckor fullmatade med information och iakttagelser sätter sina spår. Mata på både medvetet och omedvetet, nödvändigt och bara för nöjes skull. Allt är nyttigt och handlar om förbereldelser. Förberedelser för det som väntar. Någonstans långt bort eller betydligt närmare än vad man tror. Livet är oförutsägbart.