inbetweener

Prestationskraven angående kvalitet på blogginläggen gick i höjden efter Emils gästspel som var det bästa som någonsin skrivits på denna sida. Men det handlar inte alltid om att vara bäst. Och inte alltid om att skriva hitlåtar. Så länge det är äkta duger det mer än väl.

En lugn lördagskväll har inte hört till vanligheterna på senare tid. Men bara tanken på att kompisarna har kul och kanske har den bästa kvällen på evigheter förvandlar ofta myskvällen till något inte riktigt lika lockande som namnet i sig bör framkalla. Man vill inte missa det där lilla extra, det magiska som vid väl valda tillfällen infinner sig. Denna helg har dock inte denna känsla infunnit sig vilket också innebär att självdisciplinen klättrat några viktiga placeringar. Att unna sig själv njutningen av lugnet ger en härlig sinnesfrid. En chans att samla mod inför bergen att bestiga. Inför det som komma skall. En möjlighet att drömma sig bort och tillåta sig själv till det.

Tillsammans med Morrissey's och Franz Ferdinands nya plattor har jag njutit av lugnet utan att känna behov av något annat. Betrakta det som är värt att betraktas och spåna om livets oförutsägbara vändningar. Det enda som fattades var sällskap, uppkläd, en flaska whiskey och en balkong med en utsikt som andas framtidsdrömmar, möjligheter och det allra finaste bakom gathörnet. I betraktarens öga är det vanligtvis en aning bättre än verkligheten, med all rätt. Känslan av välbehag ska inte försummas även om det må vara i en dröm eller endast en känsla.