inbetweener

Inte vara massan. Sticka ut. Viktiga byggstenar i många speciellas livsbygge. Behovet av att inte vara mainstream kan dock gå till lätt överdrift, frågan är om det är värt det i den mån? Till exempel så så försvann lite av min egna Glasvegas-hype när alla Sveriges okompetenta dagstidningar förstörde det genom hyllningar och flertalet Ugga- och Gessle-fantaster ute i skogarna började digga skottarna. The Killers bokade Hultsfred som sin enda Sverige-spelning. Heja! En jävla åker full med inavlade traktorer där antagligen inte ens hälften av åskådarna åkt dit för deras skull. Varför ett sådant val när de skulle sälja ut vilken arena som helst, mysig eller stor, i hela landet? Besviken. Eller som ett par av mina nyanlända pjucks. Färgglada och helmysiga kände jag vid köpet, något för skrikiga vid ankomst. Men fortfarande, de fyller ett syfte. Ändå ganska härliga vid eftertanke. Att de är extrema, och egentligen kanske lite osköna stundtals, gör dem ändå ganska sköna i min bok. Och faktum är att de antagligen hade blivit mitt favoritpar, eller åtminstone ännu mer sköna, om någon mjukisbyxor-tjej hade sagt att de var fula eller hånat dem. För i så fall skulle skorna stå för det som hon inte står för, och då skulle jag bara bli gladare. Om man ska vara lite ytlig och bedöma folk efter mjukisbrallor. Hemma? Visst! Offentligt? Big no-no. I min värld. Där det utanför radarn kan vara det lockande. Att inte vara som alla andra.