inbetweener

Vi är alla egoister. Vissa mer än andra, vissa väldigt mycket mer än andra. Egoism har dock väldigt lätt att passera de gränser, som åtminstone jag har, för vad som är okej och inte okej. Jag sätter självklart mig själv i första rummet men jag kan omöjligt njuta av vad det första rummet erbjuder för lockelser fullt ut, om jag vet att behandlat andras tår dåligt för att komma dit. Och främst då om det handlar om tår på personer jag älskar. Det handlar om att leva och då människan är ett flockdjur tycker jag det är väldigt beklagligt att vi trots allt lever i ett så individualistiskt samhälle. Jag är trött på folk som ger blanka fan i andras människors känslor och åsikter, som bara ångar på likt ett godståg över uppradade vader för att få den allra godaste glassen. Jag beundrar folk som går in med inställningen att göra allt för att nå sina mål och tillfredsställning. Ofta behövs det. Dock kan man kräva att det ska kunnas göras med viss finess och vett, kanske ta några ögonblick att fundera på vad man offrar och vilka man kör över.

Folk som putsar sin gloria samtidigt som de pissar ner någon annans i samma skede står inte särskilt högt bland människor jag vill bjuda på middag. Jag umgås säkerligen med alltför många som lever så som jag skrev undan. Men jag försöker intala mig själv att de inte är stolta över det och förhoppningsvis att de lär sig av sina misstag. Min tro på världen och mina medmänniskor. Kanske min naiva tro. Naivt eller ej, jag behöver hopp och tro på det jag står för och brinner för. Det behöver alla.