"A bottle of wine contains more philosophy that all the books in the world."

En flaska vin. Alkohol I en annan form. Där målet är något helt annat än vanligtvis när alkoholhaltiga drycker är inblandade. Livsnjutaren i en tar överhanden, följer en in på vägar man inte trodde fannsoch skapar det som inte ens fanns på kartan. Ta det lugnt, diskutera och filosofera över en flaska vin kan slå det mesta och de allra bästa av kvällar. Alla kan omöjligt förstå och uppskatta just det speciella ruset och situationerna. Förstärker bara känslan, utan att på något sätt se ner på folk. Det är bara så det fungerar för många av oss. Vi hänger hellre på ramen till vad som är för populärt hos den breda massan. Jag möter dig gärna över ett glas rött och djupt snack. För det är fint. Fattas bara balkong med utsikt över London, Paris eller för den delen Stockholm.En känsla som skapas av vinet. Tack vare det.


Jag är en backspegel.

Häromkvällen roade jag mig med att läsa gamla uppsatser och arbeten från gymnasietiden samt postade inlägg i denna blogg. Helt klart intressant och spännande att följa förändringens bana och tankarna inför det som nu har upplevts. Planer har gått i stöpet, nya riktlinjer har skapats och tiden har gått skrämmande fort. Jag kan erkänna att jag var orolig för vad som väntade efter studenten, med all rätt utifrån allt som skedde, men som det ser ut nu har allting klarat upp sig ganska bra. I slutändan har de negativa händelserna medfört mer framgång i långa loppet. Det oförutsägbara som kallas livet eller nånting. Jag har också upptäckt att jag saknar skolan och studerandet. Att få skriva och prestera, träffa härliga människor, skapa och bygga inför en framtid. En framtid som har alla möjligheter att bli lyckad, när jag väl har funnit rätt väg. En hunger som förhoppningsvis kommer växa sig ännu starkare tills tiden väl är inne.

Jag fyller 20 bast i år. Det skrämmer mig. Ungdomens vackra år springer iväg som vildhästar över gröna ängar. Jag vill inte riktigt. Jag vill, och behöver, vara 19 ett bra tag till. Som det känns nu.

Hatet och viljan att komma bort från Eskilstuna har till slut även nått min kropp, och denna gång inte i falsk tappning. Senare än för de flesta andra. Ovdikommande. På sätt och vis är det mer rättan tid. Stan känns utpumpad, det finns inte mycket mer för mig att uppleva här tror jag. Trappstegen tornar upp sig. Jag bygger upp längtan och hopp om hur nästa våning och toppen ser ut. Jag laddar för att ta nästa steg. Tvärtom mot studenten känns det bara bra, mognaden är kanske äntligen här i sin rätta form. Och den är allt annat än oätlig.

Efterfest istället för fest

Härlig gammal nostalgikväll i mitt fina Bälgviken. Där jag kan varenda vattenpöl, alla diken och stigar. Där ljuset från den frusna sjön sprider sig mellan träden och husen. Min kväll blev inte vad jag hade hoppats på men blev ändå bättre i så många synpunkter. Där draget fattades och det var bara skönt, förhoppningarna till trots.Vandringen genom natten på min egna hemmaplan skapade njutning och avslappning istället för ångest över att befinna sig på just på den platsen. Där suget efter fart och fest ändrades till det jag upplevde. Typisk efterfestkänsla över hela kvällen, natten och enda in på morgonen. Allting var tillfredsställande utan att egentligen vara något att eftertrakta. Endast en känsla som byggdes upp under kvällens framfart och som man inte ville skulle ta slut. Till och med tillräckligt bra för att rucka på mina normer att vanligtvis inte skriva om specifika , vardagliga händelser, det brukar vara så fruktansvärt ointressant och inte gu under kategorin om vad jag vill skriva om på denna sida. Men känslan är det viktiga, och det var överraskande kul att den blev så stark en kväll som denna.


Tonight

Jag gillar Skottland just nu. Tänk gröna ängar, golf och whiskey. I sann gammal klassisk anda. Musikmässigt är landet på klar frammarsch, längst fram i ledet redo för knockout. Glasvegas har ju ingen kunnat undgå och oavsett hur mycket man egentligen inte vill gilla dem tack vare deras enorma popularitet bland gemene man, går det inte att motstå örongodiset. Annars är Franz Ferdinand det största att stoltsera med, succésagan fortsätter för de grabbarna. För att inte nämna klassiska gamla trotjänare som Jesus And Mary Chain, Mogwai och Primal Scream med coola Bobby Gillespie. Can't go back från förra årets album är en riktig goding för övrigt. Högt smäller också trevliga Belle & Sebastian som gång på gång knockar mig med underbara låtar. Camera Obscura's lena platta Let's get out of this country har förgyllt många kalla kvällar och Franz Ferdinand-inspirerade Dogs die in hot cars, ganska grymt namn för övrigt, levererade för några år sedan ett stort antal slagkraftiga alster. Ska bli spännande att se om de kan upprätthålla den standarden på årets comeback. Orange Juice och Del Amitri är två band som presterat en gång i tiden. Sons and Daughters är på uppgång, folkliga Runrig har spelats under mängder av bilresor under min uppväxt och har man aldrig dansat och njutit av speciella The Fratellis, främst Costello Music, vet man inte vad man har gått miste om. Skottland ligger och lurar i fronten och kommer äga musikvärlden ett bra tag framöver, sanna mina ord.

Allt är vardag

Den riktiga gnistan saknas för tillfället. Kanske är det den sedvanliga söndagsångesten som slår till lite hårdare än vanligt men allting känns lite mindre kul eller bra i dagsläget. Musiken känns inte lika tilltalande och djup, böckerna känns obefogade och grundlösa och festandet är inte samma hänryckning av avslappning och spännande möten längre. Vart försvann de allra mest intressanta och fascinerande människorna vägen? Eller är det mina krav på vad som kvalar in under respektive kategori högre till följd av en ytterligare mognad?

Att kunna ha skog och glädjas men inte på den nivå det skulle kunna vara är enerverande och antagligen ännu ett steg i att alltid vilja utvecklas. Irriterande och energidödande. Mycket adrenalin som bara ligger och väntar på rätt tillfällen och rätt personer. Då får man inte sin tur akta sig för urspårning.

Vinterdvalans djupa avtryck behöver övervinnas och fotspåren i sanden behöver kanske suddas ut en gång för alla. Är förändring den rätta melodin?

Live forever

Mina hjältar, Oasis, i globen imorgon. Efterlängtat och riktigt, riktigt kul oavsett. En stämningshöjare modell större som kan hjälpa mig hitta sinnesro flera veckor framöver. En kväll att minnas. Annars rullar det mesta på. Jag gillar och jag gillar mindre, jag ogillar och känner förakt. Jag gillar att se stenhård ut för att sedan chocka och göra motvikt med ett par lila eller rosa strumpor. Jag gillar att sträcka armarna mot skyn och en molnklar himmel och andas in den friska luften från det sakta förbigående duggregnet. Jag gillar känslan av att vara kreativ, känna skapandet över fingertopparna, när jag målar en förebild. Jag uppskattar att jag på riktigt älskar kaffe och te numera, ett sant litet glädjeämne som sprider inspiration under vardagsstunderna. Jag gillar att längta. Längta efter specifika händelser, personer, känslor och det okända som kurar i framtidens garderober. Live forever.

Friday Night, Killers Night!

Fortsätter att diskutera Las Vegas-bandet. Livet består av många tuffa beslut och val, det allra största handlar om identitet och vem man vill vara. Har The Killers gjort sitt val och var det i så fall rätt? På sin nya plata, eller senaste om man ska vara petig, har man åtminstone till viss del lämnat inriktningen som föregångaren Sam's town hade, en skiva som för övrigt ännu inte fått det beröm den förtjänar. Så, blinkande neonljus eller den lite mer klassiska rockstilen, vad passar Brandon Flowers och hans följeslagare bäst? Jag kan inte komma ifrån vad jag innerst inne är, och kan inte hymla med att jag gärna sett en fortsättning i Sam's Town-anda. Med det inte sagt att jag inte mer och mer börjar uppskatta experiment och mera elektroniskt influerad musik, kul at kunna bredda sig. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte hade förväntat mig mer av Day & Age. Murbräckor som Human och Spaceman kan inte bära upp det andra tillräckligt.


Rätt eller fel väg kan man diskutera i evigheter. Man kan i alla fall konstatera att de lyckas bra med att tagga till sin publik och få upp de på dansgolvet, och det svänger fortfarande grymt bra. Onödigt överanalyserande kanske men om inte annat övning inför mina framtida texter på kultursidorna.


När det egentligen ganska osköna blev det sköna.

Inte vara massan. Sticka ut. Viktiga byggstenar i många speciellas livsbygge. Behovet av att inte vara mainstream kan dock gå till lätt överdrift, frågan är om det är värt det i den mån? Till exempel så så försvann lite av min egna Glasvegas-hype när alla Sveriges okompetenta dagstidningar förstörde det genom hyllningar och flertalet Ugga- och Gessle-fantaster ute i skogarna började digga skottarna. The Killers bokade Hultsfred som sin enda Sverige-spelning. Heja! En jävla åker full med inavlade traktorer där antagligen inte ens hälften av åskådarna åkt dit för deras skull. Varför ett sådant val när de skulle sälja ut vilken arena som helst, mysig eller stor, i hela landet? Besviken. Eller som ett par av mina nyanlända pjucks. Färgglada och helmysiga kände jag vid köpet, något för skrikiga vid ankomst. Men fortfarande, de fyller ett syfte. Ändå ganska härliga vid eftertanke. Att de är extrema, och egentligen kanske lite osköna stundtals, gör dem ändå ganska sköna i min bok. Och faktum är att de antagligen hade blivit mitt favoritpar, eller åtminstone ännu mer sköna, om någon mjukisbyxor-tjej hade sagt att de var fula eller hånat dem. För i så fall skulle skorna stå för det som hon inte står för, och då skulle jag bara bli gladare. Om man ska vara lite ytlig och bedöma folk efter mjukisbrallor. Hemma? Visst! Offentligt? Big no-no. I min värld. Där det utanför radarn kan vara det lockande. Att inte vara som alla andra.


Jag är inte nöjd med vad jag har men jag vet inte vad jag vill ha

Ibland kan en liten tillsägelse vara den motivationshöjare man behöver. När man vilsen vandrar runt i djupa dalar och över höga berg ovetande om vilket destinationsmålet är, om vilket nästa steg ska bli och även när man inte är säker på vart man vill komma, kan en liten tillrättavisning, eller goda råd om man hellre vill det, från någon med erfarenhet vara mer än välkommen. Sanningen kan givetvis svida lite men det är det värt. Sinnena skärps och man blir mer taggad på att utvecklas, komma vidare och förbättra förutsättningarna. I vad det än må vara. Man ska inte vara rädd för att skälla lite på den man älskar, den man ser upp till, kompisen, kollegan eller familjen. Med rätt upplägg ch känsla förstår den som får kritiken den fina tanken som ligger bakom. Vi mår alla bra av en liten spark i arslet emellanåt, inte minst jag själv. Hängmattan är ofta för skön, tummen sitter för gjutet eller så är framtiden för skrämmande. Med lite guidning och klagomål kan man fyllas av det mod som behövs för att möta framtiden med stolt hållning. Åtminstone behöver jag det. Så sparka på mig och hjälp mig upp.


Där lugnet inte är stressande

Prestationskraven angående kvalitet på blogginläggen gick i höjden efter Emils gästspel som var det bästa som någonsin skrivits på denna sida. Men det handlar inte alltid om att vara bäst. Och inte alltid om att skriva hitlåtar. Så länge det är äkta duger det mer än väl.

En lugn lördagskväll har inte hört till vanligheterna på senare tid. Men bara tanken på att kompisarna har kul och kanske har den bästa kvällen på evigheter förvandlar ofta myskvällen till något inte riktigt lika lockande som namnet i sig bör framkalla. Man vill inte missa det där lilla extra, det magiska som vid väl valda tillfällen infinner sig. Denna helg har dock inte denna känsla infunnit sig vilket också innebär att självdisciplinen klättrat några viktiga placeringar. Att unna sig själv njutningen av lugnet ger en härlig sinnesfrid. En chans att samla mod inför bergen att bestiga. Inför det som komma skall. En möjlighet att drömma sig bort och tillåta sig själv till det.

Tillsammans med Morrissey's och Franz Ferdinands nya plattor har jag njutit av lugnet utan att känna behov av något annat. Betrakta det som är värt att betraktas och spåna om livets oförutsägbara vändningar. Det enda som fattades var sällskap, uppkläd, en flaska whiskey och en balkong med en utsikt som andas framtidsdrömmar, möjligheter och det allra finaste bakom gathörnet. I betraktarens öga är det vanligtvis en aning bättre än verkligheten, med all rätt. Känslan av välbehag ska inte försummas även om det må vara i en dröm eller endast en känsla.


Den sanna inbetweener

Bloggen som ni älskar att hata, eller som bara pliktskyldigt ligger och dammar i favoriter-mappen, kör sin trettiofjärde nystart med en hel del smaskigt skvaller på lager. En nystart, comeback eller vad vi än må kalla det kräver dock lite extra stjärnglans för bästa möjliga genomslagskraft. Här spar vi inte på fyrverkerierna. Den förlorade sonen, vår käre Emil Öberg, gästspelar även fast det sker i ett på tok för litet forum. Tittarsiffrorna skjuter i höjden, här är Emils rader:



Det här med gästbloggning, det är mycket enklare. Du har inga krav på dig, inga måsten. Du bara gör. Därför provar jag på det, skriver några rader här, låter andra skriva några rader där. Intressant, helt klart.


Det här ska vara som en nystart för den här bloggen; början på något nytt eller en fortsättning av det som var... framtiden lär utvisa det. Men egentligen är detta bara ännu en värdelös betraktelse, i en läsvärd blogg, om en värdelös värld och vilsna pojkar som vandrar i den. Det är en "skånings" betraktelser av inbetweener, songbird eller Jojje som jag föredrar att kalla honom. Den enda människan jag känner som har en lika djupt rotad livsångest som mig. En ångest som är vår morot i vardagen och som driver kugghjulen oändligt mycket taktfullare än något annat jag skådat i mitt blogg 19½ åriga liv.


Snart är det 3½ år sedan vi träffades. 3½ korta men givande år och det intressanta är att jag redan kan se var vi är om ytterligare 3½ år. Jojje skyndar till en lunch på Riche där han ska träffa den nyutbildade Emil. Det var längesen sist och då Emil var i Stockholm på möte passade det helt perfekt. Han har inte så mycket tid annars den där Emil, nyutgiven bok och allt. En bok Jojje kommer att prata och fråga om, han kan ju inte enbart luncha för nöjes skull. Nej nej, så fungerar det inte i Stockholm, och så fungerar de framförallt inte om man har en egen kolumn på Svenskans Kultursidor. Han fick chansen att överta Andres Lokkos roll att skriva om det brittiska popundret. Lägg därtill den egna bloggen på Rodeo och frilansandet så förstår även ni att Jojje också han är en upptagen man.


Drömmarna skenar iväg ibland, både för mig och för Jojje. Troligtvis den finaste egenskapen som finns, att våga drömma, att se bort från vardagen och att se en framtid. Att våga se en ljus framtid och en underbar framtid. Att göra det, är att leva både idag och imorgon, inte bara nu. Och det mina vänner, det är känsla.


Och gällandes bloggen; vi läsare är få... precis som uppdateringsfrekvensen är liten. Men keep going for fuck sake, keep going. Det är såna vi är du och jag... smala och slanka. Den dagen massan gillar oss har vi själva slutat gilla oss. Vi är inte Aftonbladets söndagsbilaga och vet du varför; för att vi inte vill vara det. För att vi är bättre än den. Så keep going, for fuck sake, keep going.


Det är mycket man vill.

Jag vill gå på efterfest med Donnie Darko.

Jag vill gå i söndagsskola med Jane Austen.

Jag vill jamma med Kurt Cobain.

Jag vill diskutera livet med Woody Allen, gärna med ett glas vin i hans egna bibliotek.

Jag vill spela krocket med Kjell Bergqvist.

Jag vill ta en joggingtur med Jonatan Lejonhjärta.

Jag vill ta en fika med Katie Melua.

Jag vill bestiga ett berg med Christopher McCandless.

Jag vill bygga ett sandslott med Henry Morgan.


Livet har mycket att erbjuda. Upptäck det, med eller utan vägvisning.


Hej svennebanan!

Med rätt sällskap kan jag prova på det jag alltid har föraktat. Kryssning var för mig en ny upplevelse, och det var väl trevligt. För det mesta. Spyr egentligen på själva grejen med att vara på samma båt som folk vars åsikt är att Barbados och Vikingarna är det bästa som hänt svensk musik men med lite alkohol och sköna vänner kan man bortse från det mesta. Många härliga skratt och minnen beskriver ändå turen bäst. Ändå komer det dröja innan jag går på en båt igen.

God jul!


Om att vara ett föredöme men kanske inte vara helt mogen för det. Alltid.

Okej, jag hade ju lovat mig själv att släppa jobbet mera på min fritid och inte blogga om det. Det går dock inte att komma ifrån att det tar upp väldigt mycket tid och engagemang, men så länge jag känner att det är utvecklande för mig själv som person, vilket jag gör, får det helt enkelt ta upp tid. Så mycket intryck måste luftas för att inte gå till spillo.


I positionen som jag befinner mig i, jag är ju ändå vuxen på skolan, måste jag givetvis tänka på allt jag gör och säger. Ett lätt litet misstag kan leda till snedsteg . Snedsteg som kan synas längre fram i ungdomarnas liv. För faktum är att jag formar deras framtid. Lite makt forsar genom ådrorna. Skön känsla. Att kunna förändra åsikter och tankesätt till något mer positivt och obegränsat. Jag ska vara ett föredöme. Allt som oftast gillar jag det, nästan njuter av det. Samtidigt är det en helomvändning som gått fort. För bara några månader sedan hade jag inget sådant egentligt ansvar. Jag behövde inte i lika stor grad tänka på vad jag sa och en något slappare attityd mellan varven fungerade om jag kände behov utav det. Nu sitter jag i liknande situationer i matsalen, cafeterian och lektionssalarna, men jag kan ju inte direkt sitta och halvslumra eller dagdrömma mig bort i någon förlorad värld. Enorm utveckling för mig själv. Att vara ett föredöme, vilket man på sätt och vis automatiskt blir genom att jobba med yngre personer, är en oerhört uppfriskande känsla. Vi skapar en bättre värld. Dock tär det på krafterna och vid vissa tillfällen faller man lätt tillbaka i gamla fotspår. Inte alltid helt lyckat att dra dåliga, smaklösa vitsar i fel tidpunkt eller smågnabbas lite med någon profil. Egentligen är kanske inte mina erfarenheter och mitt kunnande tillräckligt stort för att kvala in under föredöme, inte ständigt åtminstone. Men det stärker och utvecklar mig så otroligt, att jag inte kan annat än trivas.


Behovet av att släppa tyglarna växer sig större vilket ger ökat anspråk på äventyr och lite leva livet under tillfällena som ges. Släppa loss och bara vara, utan att tänka efter alla gånger. Vild och sofistikerad. Gärna på samma gång, bästa kombinationen kanske.


Inlägget blev nog inte riktigt som det från början var planerat, bättre eller inte vill jag inte yttra mig om. Detta känns inte som rätt forum för ändringar, det får bli lite som det blir helt enkelt. Följaktligen intetsägande.


Lite som havregryn

Sådär lagom, åtminstone för ett tag. Efter några tuggor bara tröttsamt. Uttjatat, exakt som förut fast i ett annat kamouflage. Inte tillräckligt spännande för belåtenhet. Inte mycket annat att göra än att leva med förhoppningen om kalas bakom nästa hörn. Ett enerverande, oavbrutet finger i revbenen. Som ligger och puttrar under stängt lock, laddat för att lyfta honungslocket i ett vulkanliknande poff. Men känslan av missnöje skapar tro om det som komma skall, så länge tankarna och planerna i alla fall till viss del har skapats. Bakom berget är gräset grönare. Då man kommer framåt och lär sig att uppskatta det som i själva verket är godisbutik och gungställning. Uppskattning till det man tar för givet i det gråa som kallas vardagen.


Känslor under isen, redo att spricka upp vid för hög belastning. Vissa kör hårt på isen. Leka lite med gränserna. Andra fortsätter hålla andan och räkna, okoncentrerat i huvudet. Försöka se ljuspunkterna istället för det svarta. För vi ser ängarna, krusbärsbuskarna och fläderblomssaften på andra sidan. Det vi inte har, ger kraft att fortsätta kämpa för att få. De vi älskar förmildrar det nuvarande tillståndet och assisterar oss i vår jakt på grävlingar och musslor.


Det var bara det jag ville ha sagt.


Balansgång mellan planering och spontanitet

En inre längtan efter lite vilda, impulsiva handlingar. När koncentrationen ligger på avslappning. Där behovet av att tänka efter före, i den mån man som ansvarsfull, förvuxen yngling kan släppa på tyglarna, för att nå det lilla extra. Det som du inte gjorde igår. Det okända, ovanliga, som ligger och pyr i en värld av fantasi eller inte ens i trakterna av vad din fantasi har kunnat föreställa sig under sömnlösa nätter. Under långa eftermiddagar. Under kvällspromenader med stjärnklar himmel. Där drömmarna är som störst men samtidigt känns minst uppnåbara. Hungern efter instinktivt handlande vid verklighet själslig lycka och på många vis värd allting även om utgången ändå i slutändan blev negativ. Man måste våga satsa för att vinna. Spontant handlande kan aldrig vara helt fel.

Planering och struktion är nyttigt. Så länge det inte går till överdrift. När fotspåren blir för djupa. Muren för hög. Där fantasin går i lås. Där du inte vågar ta ett steg utan din allmanacka. Då har du tappat balansen. Planera in spontaniteten är inte rätt väg att gå.

Kan för övrigt dela med mig utav en stämningshöjare jag upplevde på morgonkvisten. Det droppade in ett sms på väg in mot stan. Okänt nummer. En lite halvsnuskig, rolig historia. Jag var inte den planerade mottagaren. Det hela slutade i en ganska lång och utdragen sms-konversation. Det hela slutade med att vi önskade varandra en trevlig dag. Jag klev ur bilen lite gladare. Det vore kanske inte helt fel att med jämna mellanrum dra iväg ett välformulerat sms till ett slumpvis valt nummer. Man vet aldrig var man hamnar. Lite spännande bara sådär.

Långt uppehåll

Tillägg: Gud vill tydligen inte att jag ska börja blogga igen. Men jag är envis. Här är nattens rader i alla fall:

Långt uppehåll ger påtvingad nystart. Ger utrymme för både positiva och katatrofala sinnesstämningar. Större press, att återvända utan att leverera är dödsdömt. Utökad chans att parera stelfrusheten. Komma upp ur de djupa fotspåren. Sladda lite. Det kan vara halt, men åtminstone nytt - våga vara spontan. Det är där det händer, det där oförglömliga. Det som sätter djupa spår långt inne, som man inte vill komma upp ur. Ett litet vedträ som ligger och pyr under mörka nätter. Då det behövs.

Mitt tillstånd kan annars liknas vi när jag tappade bort mig på legoland i tidig ålder. Rädsla, osäkerhet och trötthet. Men likväl mycket spännande och skojiga saker inom inte alltför långt avstånd. Nyfiket noterande. Lockelser och vilja att vilja ta steget till det okända. Men samtidigt vilja att hitta till tryggheten. Den som alltid finns där, även fast den kanske gömmer sig bakom en kulle. Jag vill ta stegen. Men det är ändå lite skönt att jag inte behöver ta dem imorgon. Tids nog är jag mogen för självständigt utforskande. Jag vet inte. Någonting sådant.

Stort hugg för övrigt till den stolle som bestämt att ett dygn endast ska vara 24h. Vilket smartskaft. 32 timmar vore lagom. Då skulle man hinna det som egentligen är det viktiga. Få tid att leva, vara galen och verkligen upptäcka världen och vem man själv är.

Parker Lewis - Via Emilia
Little Joy - brand new start
Friendly Fires - Jump in the pool
Sugarplu Fairy - The escapologist
Conor Oberst - Souled out
Kaiser Chiefs - Addicted to drugs
Joseph Arthur - In the sun

Skratta inte

Jag skäms nästan. Igår åt jag en pizza och jag kände inte ett spår av den sedvanliga njutningen. Det var inte alls gott, och faktum är att det inte handlar om att just denna pizzan smakade sämre än någon annan. Det har varit på gång länge, jag gillar inte pizza längre. Ett stort steg mot förändring, nu är det slut. Jag funderar även på att lägga till andra onyttigheter till den listan. Det är helt enkelt inte värt det. Att köpa godis bara av gammal vana är helt fel. Jag tar rygg på DG här.

Jag har inte varit vältränad på några år och nu funderar jag allvarligt på om det inte är dags för en storsatsning. Äta bättre ser jag som en självklarhet när jag inte längre njuter av det onyttiga. Vad gäller träning blir det ett nytt försök med innebandy i dagarna om allt vill sig rätt. Inget kompisgäng i korpen tyvärr som var planen förut, testar istället att joina moderklubb IKS och deras a-lag. Om vi är välkomna. Annars blir det väl crosschecking i ryggen. Gym är jag trött på, det är tråkigt. Jag gillar inte att plåga min kropp, jag vill ha roligt när jag tränar. Därför är jag sugen på att testa tennis. Skulle vara värt det bara för att få säga "ska ner och träna på min backhand" efter en lång arbetsdag. Om mina planer går i stöpet har jag nu åtminstone möjlighet att kunna gå in här om någon månad och få mig ett gott skratt.

Ibland lyckas man och ibland lyckas man inte. Nattens onyktra inlägg blev inte något vidare, tror att jag redan hade förbrukat allt det djupa snacket tidigare under kvällen. Det var en sån kväll. En djup kväll. Och en rolig kväll. För även igår brydde jag mig inte om jag gjorde bort mig, vilket för övrigt inte känns som någon större förlust om man gör det här i Eskilstuna ändå men. Spelar ingen roll, för jag hade nog sjukt mycket roligare än dem ändå. Så det ska vara.

En fin skillnad

Insikt eller ej. Såna här kvällar ger en viss sorts inblick i hur folk fungerar, eller normalt folk, skönare att veta hur onormalt folk reagerar. De onormala är oftast de skönaste. Även fast de allra kändaste som vanligt är skönast, utav alla. Trots viissa beklagligheter. om igen, sluta snacka och ställ upp. Var där. Vem hade trott att Norrlands skönaste grabb skulle dyka upp under kvällen, det gjorde han och vips, marängklass. En speciell kv'äll bara därför det. Sköna dansande individer från Hällbybrunn också, nästan i samma klass som Norrland. Eller nånting. Jag vet inte vad jag vill ha sagt, bara att det är tydlig skillnad mellan bra folk och dåligt folk ,mellan folk som bryr sig och inte. Tydlig skillnad är inte lika mycket värt under morgondagen, men jag känner det ändå värt att åberropa dess värde under nattens sena timme. Otaggad är ett skällsord. Punkt så.

Vart fan är allt folk?

Stålforsskolan är lite öde nu under lovet. Idag är vi endast ett fåtal tappra här och sliter, men det ger samtidigt utrymme för vissa positiva saker. Jag är helt ensam, tror jag ;), på översta våningen vilket möjliggör att jag kan spela musik på åtminstone relativt bra volym. Musiken och jango.com gör de här dagarna uthärdliga, skulle kännas sjukt ensamt och tyst annars. Under dagen har bland anant Kaiser Chiefs nya rullat, gillar verkligen dem men här lyckas det inte riktigt enligt min åsikt. Inte om man jämför med deras tidigare skapelser åtminstone. Tyvärr.

Jag har mycket skitgöra till uppgifter men mitt jobb går ju faktiskt till stor del ut på att underlätta för den övriga personalen så det gör jag mer än gärna. Om de istället kan lägga större fokus och kraft på att göra det som de gör bäst så har jag lyckats med mitt jobb. Och då blir resultatet mer tillfredsställande för oss alla.

Scannern, kopiatorn och hålslagaren är mina bästa vänner just nu. De gör mitt liv helt, de fyller igen hålen. Höhö. Om jag sitter och skrattar åt patetiska ordvitsar så är det verkligen grymt illa. Men så är det för tillfället, man är glad för det lilla. Livet känns ganska inrutat för tillfället. Både bra och dåligt. Skönt med rutiner, att ha planer för dagen osv. Samtidigt suktar jag återigen efter lite äventyr. Lite mer. Jag känner för att göra något annorlunda, något extra. Får se vad kreativiteten kan göra och förhoppningsvis händer det någonting under de kommande lediga dagarna. Nu får det faktiskt räcka för idag tror jag. Stänga ner och rulla hemåt. Så blir det.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0