Svensk indiepop

Tack vare myspace har jag på senare tid kunnat utöka mitt egna förråd av svenska indiepopgrupper, för många finns det, alternativt har funnits, ute i landet. Trevligt att kunna blanda det typiskt brittiska soundet med inspirerad svensk dito.

Gruppen med det sköna namnet Southside Stalkers ifrån Stockholm har levererat den sköna låten Five.



Friska Viljor har bland annat varit förband åt The Shout Out Louds och spelat en hel del i både Storbrittanien och Tyskland. Inte för att jag är någon jättestor supporter till falsettsång men.. Tyvärr endast en inspelning från någon festival.


Popsicle var en grupp från Norrland som var populära och kända under 90-talet, notera att sångaren är bekante Andreas Mattsson. Denna låt blev en stor hit, till och med tillräckligt stor för att spelas i ZTV, för visst är det deras symbol uppe i hörnet?!


The Plan bildades av Broder Daniel-medlemmen Theodor Jensen, och är nu ensam kvar i detta projekt vad jag har förstått.


Som ni ser kan man hitta bra musikers tidigare projekt, jag hittade även ena halvan av The Knife's tidigare band, Honey is cool, som dessutom har haft Håkan H som trummis. Fast den musiken har jag aldrig förstått mig riktigt på.

Electric President

Veckans återupptäckt blev härliga två-mannabandet Electric President och deras låtar som främst under föregående år rullat väl och länge i min högtalare. Välrytmiskt och trallvänligt i dess enklaste form, dessutom klara influenser från framförallt The Postal Service, absolut inget fel med det. Välgjort, finurligt och elegant är en bra beskrivning över de två unga grabbarnas låtar. Den lågmälda sången gör sig perfekt mot akustiska gitarrer, trumrytmer, bildörrar och det elektroniska. Under den sedvanliga researchen upptäckte jag nu också att den kanske mest framträdande av de två kreatörerna i bandet, Ben Cooper, har producerat eget material under namnet Radical Face, ska helt klart kollas upp. Ni andra för nöja er med lite smakprov från youtube, låten Insomnia har för övrigt spelats i O.C. vid minst ett tillfälle om någon känner igen tonerna. Stundtals helt genialiskt
Grand Machine No. 12


Insomnia

Två sköna grupper - Ett låtnamn

Två bra grupper, två fantastiska låtar - ett låtnamn.

The La's - There she goes

En riktig fet klassisker. Grym!


Babyshambles - There she goes

Man kan tycka vad man vill om Pete Doherty och hans vanor, men har är ju ett geni! Hela skivan är fruktansvärt bra och stilfull. En riktig poet.

You Cross My Path

Musikåret 2008 har alla möjligheter att bli precis hur bra som helst. Bland annat Blur, Death Cab For Cutie, Pete Doherty, The Doves, Franz Ferdinand, Oasis, Postal Service, U2 och The Verve bara för att nämna några. Räkna också med ett stort antal kända och mindre kända band och musiker som har stor potenital och är värda att kolla in. Tungt!

Mars rivstartade med att mina gamla favoriter The Charlatans la ut sin nya skiva för gratis nedladdning på sin hemsida, mycket tacksamt och populärt. Att släppa den gratis har tydligen varit tanken ändå från när de började skriva med förhoppningen om att leverera ett riktigt kvalitativt album utan b-sidor och tidigare uteblivna låtar. Trots att den blivit uppsnackad på förhand började jag lyssna med viss skeptis, risken var ju överhängande att de hade gått ner sig totalt. Aldrig har jag blivit gladare över att ha fel, efter ett antal genomlyssningar (första är alltid ganska intetsägande) är jag mycket imponerad och tillfredsställd. En riktigt bra platta med några härliga toppar med Oh! Vanity, A day for letting go, The misbegotten och titelspåret You cross my path. Nöjd som fan!

image23

"Life is what happens to you while you're busy making other plans."

Min hunger och jakt efter nya tilltalande band och artister verkar aldrig vila. Det kan dock leda till vissa problem, visserligen ett riktigt I-landsproblem om man jämför med vad andra går igenom men fortfarande något som skapar huvudvärk i mitt överbelastade huvud. Min mp3 har på tok för lite utrymme för att kunna freda stormen av all inkommande musik, detta betyder att jag med viss ångest tar itu med uppdateringar av innehållet, alldeles för bra musik får stryka på foten för att ge plats. Dessutom finns risken att om jag inte blir överväldigad eller åtminstone klart tillfredsställd vid första genomlyssningen kan det lätt hamna i skymundan och falla i glömska. Alla som verkligen känt musiken och texterna växa för varje lyssning vet att detta kan vara ett stort misstag, bra musik får inte gå till spillo. Då kan det faktiskt, tro det eller ej, vara tacksamt med långa pluggkvällar där nykomlingarna verkligen får en ordentlig chans innan de läggs åt sidan.

Jag presenterar Dave Matthews Band, ett erfaret band som räknas som riktigt stora i USA men väldigt anonyma i Sverige. Anonyma kan visserligen vara en ganska passande beskrivningen i vissa låtar då de knappast slår sig in bland husgudarna men tillräckligt bra för att spelas frekvent en tid framöver.


Satellite

Josh Rouse är en singer/songwriter som jag inte vågar placera inom en viss musikgenre men vars röst och musik får mig på gott humör. Det räcker så, till och med får att få två låtar med här, fast det kanske beror på att jag inte kunde bestämma mig vilken som var bäst :)

Quiet town

Directions

The Wallflowers, kändes givna att kolla in då frontmannen, tillika sångaren och gitarristen i gruppen är Bob Dylans son, Jakob. Jag gillar helt klart deras sound. Svartvita videor slår heller aldrig fel.
6th Avenue Heartache

Jag spar det bästa till sist, The Thrills. Skönsjungande Irländare som ger välbehag och får mig att se positivt på morgondagen och framtiden. Jag älskar verkligen den här låten.
Big Sur

Goes bananas

Jag är högst medveten om att jag tittar alldeles för mycket bakåt. Framtiden och nuet borde egentligen vara högre prioriterade. Men vissa kvällar är bättre än andra och denna fick jag uppleva total frihetskänsla, exstas (som kan frambringa både det ena och det andra, lyssna 00:46 in i klippet) och tomhet över att det tog slut så fort. Men ändå något som jag vill känna och uppleva betydligt oftare. Lätt en av de bästa kvällarna år 2007.



    

Sambassadeur

Sambassadeur är ett band som säkert inte är någon ny bekantskap för alla, deras första album släpptes ju faktiskt så tidigt som 2005. För mig är det dock en ganska ny upptäckte som kom i samband med deras nya platta, Migration. Efter några veckors genomlyssning och en hel del repeat i Media player har jag inget problem med att säga att de är det bästa som hänt indiepop-scenen och sverigepop i allmänhet på väldigt, väldigt länge. Kombinationen starka och behagliga melodier tillsammans med sångaren Anna Perssons lätt viskande och lugna röst är oslagbar och mycket tillfredsställande. Trevliga utan några som helst skavanker och en härlig variation av lugna och lite snabbare melodier, och sångarens omväxling mellan lite ljusare och mörkare röst. En oerhört, vackert och tilltalande musik och jag kan inte bestämma mig om jag bara vill lägga mig ner och njuta eller upp och dansa. Den träffar rakt in i hjärtat där den hör hemma, oavsett om det är kallt och ruskigt regnoväder en trist höstdag eller en varm och vacker sommarkväll där du vandrar hem genom natten.

Annat som är charmigt och tilltalande med bandet är deras totala vägran att ändra ljudet som de vill skapa och åstadkomma. Röster har höjts hos många om att till exempel sångaren borde sjunga starkare, något som bandet aldrig skulle acceptera. De vill inte nå framgång till vilket pris som helst, vilket är trevligt att se i dessa tider när de flesta gör allt för sin stund i rampljuset. Ett grymt trevligt band som jag tror kommer spelas ganska oavbrutet hemma hos mig den kommande tiden.

Träffarna på youtube är ytterst få, något som även det till viss del är tilltalande. Den som suktar efter mer föreslås surfa in på deras Myspace. Där rekommenderar jag att ni kollar in låten "Final say".




Leonard Cohen: I'm your man

En lysande dokumentär och reportage om och med en av de största, Leonard Cohen. På en specialarrangerad konsert i Sidney framför ett stort antal kända artister Cohens fantastiska musik, i spetsen den enormt skicklige och begåvade Rufus Wainwright men också hans mamma och syster, Nick Cave, Jarvis Cocker och icke att förglömma den alltid så gåshudsframkallande stjärnan Antony. Mellan framträdena hyllas han av de nämnda artisterna, plus många till, och dessutom prat och tankar med huvudpersonen Leo själv, en mycket djup och fin människa. En riktig poet. I mellansnacket dyker även U2 med Bono i spetsen upp med jämna mellanrum med långa och invecklade hyllningar om detta geni. De avslutar dessutom filmen med att framföra en låt tillsammans med Cohen. Fantastisk person med grymmaste rösten. Rekommenderas till alla som någon gång uppskattat hans verk, vilket jag vet att de flesta har dock möjligtivs genom någon annan, den går då och då på Canal+ för de som har tillgång till den kanalen.


Big in Japan

Vissa dagar borde man inte ens gå upp ur sängen. Att försova mig men ändå ta det ordinarie transportalternativet till skolan är bland det värsta jag vet. Jag behöver min dusch, några lugna minuter med sportbilagan vid frukostbordet och tandborstning framför text-tv. Idag väcktes jag en halvtimme försent men ändå i tid för att med stress kunna hinna med bilen. Allt som oftast är det mitt samvete som tvingar mig att komma i tid trots att det ur vissa aspekter hade vart bättre att ta nästa chans med bussen. En stressad morgon kryddat med att inte känna sig helt fräsch, irritation, skumma lärare och även nedklädd dagen till ära kan i värsta fall förstöra stora delar av dagen.


Vid dessa tillfällen är bästa knepet, föga oväntat, att lugna ned sig med lite musik och avslappning. Idag valde jag den tidigare Libertinesbasisten John Hassalls nya band Yeti. Deras första och hittills enda album (eller om det är någon form av EP) ,som märkligt nog endast släpptes i Japan förra året, håller mycket hög klass. Dessutom är åtminstone ett par av låtarna, bland annat den mest kända "Never lose your sense of wonder", så gamla som från 2005. Kanske har de haft svårt att slå igenom, vad vet jag?! Nu har jag dock hört att de har planer för att släppa nytt ganska tidigt detta år, väntar med spänning.


Likheter med Libertines och Babyshambles kan höras. Kul och intressant är även att varje bandmedlem tydligen inför sina egna influenser och typ av favoritmusik i musiken och skapar Yeti-ljudet. Allt från Beatles, olika former av teatermusik, elgitarr och lite Led Zeppelin-stuk.

Som vanligt får ni lite smakprov.


Band of Horses

Mina nya favoriter som jämförts med bland andra Neil Young och My morning jacket (inget dåligt sällskap direkt) har hittills släppt två album, Everything all the time och Cease to begin. Båda två håller väldigt hög klass genom hela plattorna med utsökta melodier och härlig dynamik i musiken. Som jag tidigare nämnde är likheterna med Neil Young slående i framförallt de lite mer rockiga låtarna, då likheterna i sång och gitarrspel träder fram ordentligt. De anonyma, mer ordinära spåren är få och består ändå av ett bra sound. Mycket intressant är även att de har en låt som endast är 52 sekunder lång, helt utan sång endast bestående av skönt och stilfullt gitarrspel. Detaljer är viktigt. Ett högklassigt band rakt igenom, helt klart värt att kolla in.

The Funeral. Den som är på tårna kan heller inte låta bli att undgå den stilenliga och eleganta videon som ger den perfekta känslan av låten. Ultimat ur alla synvinklar.



Nyare inlägg
RSS 2.0