inbetweener

Jag vill gå på efterfest med Donnie Darko.

Jag vill gå i söndagsskola med Jane Austen.

Jag vill jamma med Kurt Cobain.

Jag vill diskutera livet med Woody Allen, gärna med ett glas vin i hans egna bibliotek.

Jag vill spela krocket med Kjell Bergqvist.

Jag vill ta en joggingtur med Jonatan Lejonhjärta.

Jag vill ta en fika med Katie Melua.

Jag vill bestiga ett berg med Christopher McCandless.

Jag vill bygga ett sandslott med Henry Morgan.

Livet har mycket att erbjuda. Upptäck det, med eller utan vägvisning.

Med rätt sällskap kan jag prova på det jag alltid har föraktat. Kryssning var för mig en ny upplevelse, och det var väl trevligt. För det mesta. Spyr egentligen på själva grejen med att vara på samma båt som folk vars åsikt är att Barbados och Vikingarna är det bästa som hänt svensk musik men med lite alkohol och sköna vänner kan man bortse från det mesta. Många härliga skratt och minnen beskriver ändå turen bäst. Ändå komer det dröja innan jag går på en båt igen.

God jul!

Okej, jag hade ju lovat mig själv att släppa jobbet mera på min fritid och inte blogga om det. Det går dock inte att komma ifrån att det tar upp väldigt mycket tid och engagemang, men så länge jag känner att det är utvecklande för mig själv som person, vilket jag gör, får det helt enkelt ta upp tid. Så mycket intryck måste luftas för att inte gå till spillo.

I positionen som jag befinner mig i, jag är ju ändå vuxen på skolan, måste jag givetvis tänka på allt jag gör och säger. Ett lätt litet misstag kan leda till snedsteg . Snedsteg som kan synas längre fram i ungdomarnas liv. För faktum är att jag formar deras framtid. Lite makt forsar genom ådrorna. Skön känsla. Att kunna förändra åsikter och tankesätt till något mer positivt och obegränsat. Jag ska vara ett föredöme. Allt som oftast gillar jag det, nästan njuter av det. Samtidigt är det en helomvändning som gått fort. För bara några månader sedan hade jag inget sådant egentligt ansvar. Jag behövde inte i lika stor grad tänka på vad jag sa och en något slappare attityd mellan varven fungerade om jag kände behov utav det. Nu sitter jag i liknande situationer i matsalen, cafeterian och lektionssalarna, men jag kan ju inte direkt sitta och halvslumra eller dagdrömma mig bort i någon förlorad värld. Enorm utveckling för mig själv. Att vara ett föredöme, vilket man på sätt och vis automatiskt blir genom att jobba med yngre personer, är en oerhört uppfriskande känsla. Vi skapar en bättre värld. Dock tär det på krafterna och vid vissa tillfällen faller man lätt tillbaka i gamla fotspår. Inte alltid helt lyckat att dra dåliga, smaklösa vitsar i fel tidpunkt eller smågnabbas lite med någon profil. Egentligen är kanske inte mina erfarenheter och mitt kunnande tillräckligt stort för att kvala in under föredöme, inte ständigt åtminstone. Men det stärker och utvecklar mig så otroligt, att jag inte kan annat än trivas.

Behovet av att släppa tyglarna växer sig större vilket ger ökat anspråk på äventyr och lite leva livet under tillfällena som ges. Släppa loss och bara vara, utan att tänka efter alla gånger. Vild och sofistikerad. Gärna på samma gång, bästa kombinationen kanske.

Inlägget blev nog inte riktigt som det från början var planerat, bättre eller inte vill jag inte yttra mig om. Detta känns inte som rätt forum för ändringar, det får bli lite som det blir helt enkelt. Följaktligen intetsägande.

Sådär lagom, åtminstone för ett tag. Efter några tuggor bara tröttsamt. Uttjatat, exakt som förut fast i ett annat kamouflage. Inte tillräckligt spännande för belåtenhet. Inte mycket annat att göra än att leva med förhoppningen om kalas bakom nästa hörn. Ett enerverande, oavbrutet finger i revbenen. Som ligger och puttrar under stängt lock, laddat för att lyfta honungslocket i ett vulkanliknande poff. Men känslan av missnöje skapar tro om det som komma skall, så länge tankarna och planerna i alla fall till viss del har skapats. Bakom berget är gräset grönare. Då man kommer framåt och lär sig att uppskatta det som i själva verket är godisbutik och gungställning. Uppskattning till det man tar för givet i det gråa som kallas vardagen.

Känslor under isen, redo att spricka upp vid för hög belastning. Vissa kör hårt på isen. Leka lite med gränserna. Andra fortsätter hålla andan och räkna, okoncentrerat i huvudet. Försöka se ljuspunkterna istället för det svarta. För vi ser ängarna, krusbärsbuskarna och fläderblomssaften på andra sidan. Det vi inte har, ger kraft att fortsätta kämpa för att få. De vi älskar förmildrar det nuvarande tillståndet och assisterar oss i vår jakt på grävlingar och musslor.

Det var bara det jag ville ha sagt.