inbetweener

Imorgon bitti åker bilen mot Sågmyra i Dalarna för några dagars praktik. Japp, det är justerat till endast ett fåtal dagar på grund av min nyuppkomna spontanitet, dumdristighet och eventuella kreativitet. På onsdagen lämnar jag sällskapet där för att på egen hand ta mig till Arvika och dess festival där jag sluter upp med ett stort och härligt gäng. Planering som brukar vara en av mina starka sidor, inte den mest intressanta och iögonfallande kanske (typ som att få pris för bästa närvaro, lite halvkul sådär) fungerade nu inte alls och med något som kan beskrivas med hjärnsläpp ställde jag till det lite för mig själv, det händer inte ofta. Nu löste det sig, även om jag får jobba hårt för att komma på pluskontot kan jag tänka mig, och istället kan jag få ett par himmelska dagar som kan göra mig riktigt gott. Man behöver ju leva lite också, nästa gång ska jag bara planera lite bättre. Spontanitet i all ära, ibland kan det snarare stjälpa.

Ett av mina absoluta favoritband från föregående år släppte för en tid sedan ett efterlängtat nytt album. Debutalbumet från 2006, Costello music, kändes både fräscht och med min uppfattning även med lite egna utsvängningar från den klassiska rocken. Energipumpande, uppstudsig och underbar taggningsmusik som gör en alldeles glad skulle kunna vara en bra beskrivning. Uppföljaren Here we stand känns lite tröttare och lite mer oinspirerad. Jag anar en viss möjlig mognad gentemot första plattan och jag är verkligen inte säker på att jag gillar den lilla förändringen helt och hållet. I likhet med debutplattan blandas både de lite hårdare, traditionella rocklåtarna med lite lugnare bitar, där de enligt min uppfattning inte gör sig riktigt lika bra. Dock skönt med lite blandning genom låtlistan såklart.



Lite besviken blir man då den nya skivan inte innehåller lika många guldkorn som debuten, dock helt förståeligt att en sådan framgång inte kan följas upp med något bättre. Trots allt en riktigt bra skiva med klassisk brittisk rock. Aldrig fel. Lite av charmen är borta men musiken får mig fortfarande upp på tårna och redo för nattens äventyr.


Lupe Brown tillhör skivans bättre låtar.

Det är en hel drös med skickliga och erfarna musiker som nyligen släppt nytt material. Så många att det tar lång tid att ge flera genomlyssningar och en rättvis bedömning. Ett av banden som nyligen producerat nytt är giganterna Coldplay. några som aldrig riktigt blivit en favorit hos undertecknad trots ett stort antal fina låtar. Lite samma känsla som med Kent för min del, mycket bra stundtals och musik som jag utan tvekan kan uppskatta, dock med avsaknad av den där kittlande magkänslan med tillhörande gåshud. Vid vissa tillfällen har jag till och med undrat om det verkligen är musiken jag gillat och inte bandets engagemang och stöd till diverse vettiga organisationer världen över och även deras kritik mot George W. Bush. Sådant speglar alltid in i helhetsintrycket, även om det kanske inte borde göra det när det gäller musik. Vidare är det svårt att inte gilla Chris Martin, en riktig helyllekille enligt mitt intryck. Viva la vida gillar jag dock riktigt skarpt det jag hört hittills. Lite mer den sortens musik jag gillar får jag en känsla av och Violet Hill är faktiskt makalöst bra, tro det eller ej. Trots min negativa inställning till en början, tillfredsställande. Överraskande bra. Alltid lika kul att bli positivt överraskad dessutom.

Uppdateringarna har sannerligen inte duggat tätt efter det riktiga inträdandet till vuxenlivet. Men tid har där funnits, tid för eftertanke och reflektion, för reformer och stress. Jag kör boktstavligen talat hårt i satsningen mot ett snabbt körkort med i stort sett dagliga lektioner och ständig teoriutbildning. Trots dess nödvändighet inför kommande steg in i det hårda arbetslivet saknar jag den där glödheta motivationen och hungern efter att verkligen fullfölja och lyckas med målen. Nervositeten som med jämna mellanrum kikar in är säkerligen en del utav det, i dagsläget verkar den snarare stälpa än hjälpa då jag enligt min egna uppfattning inte finner den sinnesro som jag hade föreställt mig tiden efter examen. Det tär på mig rent psykiskt med all press från både mig själv och min omgivning. En press på sätt och vis är lite onödig. I brist på teorier omvänder jag mig ständigt mellan alternativen, att gå in med inställningen att det är nu eller aldrig eller med lugnet i bakfickan, att det alltid löser sig och att jag kan plocka körkortet bara lite senare.

Överdramatiserat säger säkert ni. Fullt korrekt. Men det ser bättre ut i skrift, och allvarligt, tanken med att skriva är väl att få uttrycka sina tankar och känslor. Det är med sorg jag känner att detta är de egentligen enda tankegångarna för tillfället, det svider. Jag har varken tid eller kraft för att gå särskilt mycket mer filosofisk för tillfället, något som brukar vara ett självklart inslag i mitt liv oavsett tidpunkt eller situation. Med lättnad kan jag dock meddela, för min egen del, att någon kväll här och någon eftermiddag här så släpper jag loss. Då lever jag något mer som en nybliven student sig bör, åtminstone inbillar jag mig det. Tacksamt, hålller mig uppe. Lugna hemmakvällar med tidig gång till sängen är visserligen skönt, fotboll är alltid trevligt och avkopplande. Och ärligt talat har jag svårt att orka mer just nu, med något undantag här och där. För min egna tillfredsställelse nödvändigt.

Med önskan om snart återseende av alla sköna, av orken och lusten, motivationen och inspirationen. Allt.

Nattens inlägg får stå kvar även om jag kanske inte står för allting. Men jag orkar inte läsa det och man ska aldrig redigera en text för mycket, det är livsfarligt. Istället kommenterar jag det endast med att citera Louis Pasteur: "A bottle of wine contains more philosophy that all the books in the world." Stämmer väl inte alltid helt och hållet men ibland beskriver det situationen bra.

Bara för att det är onsdagsnatt eller torsdagsmorgon om man nu föredrar det. Efter nattens bravader varvades skjutsar och promenader för att få känna känslan av att få sova i sin egen säng. Inte i någons soffa, garage eller Eskilstunas tågcentral, ingen nämnd ingen glömd. Man hinner fundera en hel del. Gatubelysningen släcks i takt med att du vandrar, förvåning och entusiasm. Du vet att allt är ingenting och att det onämnbara kan betyda allt. Den rosaröda himlen stiger bakom träden, inga höghus som de flesta andra städer skulle erbjuda, de har jag redan lagt bakom mig. Utan istället skog, och ännu mera skog. Det är vackert. Jag känner ett stick i hjärtat och bröstkorgen. Jag vill ha någon att dela detta ögonblick med. Men samtidigt, kanske gör det sig bäst själv, andra skulle inte förstå. Bara jag, och högst ett fåtal till. Men ibland spelar det ingen roll. intellektuella diskussioner blandat med ytligt fyllesnack kan ofta vara den bästa kombinationen. Aldrig för mycket av det goda, aldrig för lite av det som håller en uppe.

Jag blir pissnödig, headar ut på åkern mellan två samhällen. Hälsar på små sorkar som möter morgonen lika tidigt som jag. Sorkar, jag och bankirer på väg till Stockholm, Västerås och Södertälje central. Med robotröst. jag vinkar till en lastbilschaffis, man kan alltid sprida glädje oavsett situation och plats, tidpunkt eller sinnestillstånd. Det perfekta tillfället för meditation, jag tänker. Fåglarna är vakna och tvekar inte att visa det, jag gillar det. Fint. Jag tänker på nattens händelser, på dansparterns och de som nöjde sig med det som i efterhand kan ses som otillfredsställelse. Men ändå. Telefonen ringer, jag får sällskap en bit av en av de klart bästa, vi pratar. Djupt. Stryker längs ytan. Det räcker så. Får mig på gott humör och ger mig kraft för sista biten. Klockan är mycket men detta sker bara en gång, aldrig mera. Njut i fulla drag även om dina nipples fryser. Det gjorde mina, men då sprang jag fort ett par hundra meter. Jag tänkte att jag tävlade men någon tävlingsinriktad. Fick lite adrenalin till och med, lite competetion. Inte helt fel. Se platserna ur ett annat perspektiv, ur en annan vinkel. Det är det som inbetweener handlar om. Allt är inte svart och vitt, gråskalorna är många och nyanserna är oändliga. Utforska. Undersök. Befria.

Det spelar ingen roll. En bra kväll allt som allt. Bra folk, såväl djupt som odjupt. Gott kött blandat med en fickplunta fylld med beaniersesås. En känsla av välbehag och raka motsatsen till det. Men vad gör det egentligen. Jag får ju skjuts sista biten, väldigt skönt ändå faktiskt. Jag får chans att reflektera och fundera över det tänkbara och drömmarna, vad som är realistiskt och raka mosatsen. Mål och vad jag bör satsa och sträva mot. Även om det kommer att ändras. Nästa nattpromenad oavsett tillstånd. Men det är vad de är till för. Det är så det ska va. Jag släcker ner och hälsar herrskapet god natt alternativt trevlig morgon. I så fall är det du, du och bankirerna från Stockholm, Västerås och södertälje central. Med robotröst såklart. Det ändras aldrig. Hur många sympatiska nattpromenader du än tar dig till, oavsett och aldrig. Det förflutna och det oändliga. Let's have it!

Allting bör tas på allvar i den mån jag själv tar det på allvar. Fundera på det du.