inbetweener

Riktigt bra.

Nytt jobb och inte bara för sommaren, heltid, en helt annan sak. Inte ens en månads semester får jag efter studenten innan det sparkar igång. En semester där jag tvingas lägga mycket krut på att fixa körkortet, antagligen genom en intensivkurs. Klagar? Nej då. Men fort går det, med en sprinters acceleration startar jag mot den riktiga vuxenvärlden. Självklart ska det bli kul, drömmar och förhoppningar, men man kan ju inte låta bli att känna lite rädsla.

Med osäkerhet har jag kollat på tiden efter studenten, nu har jag på sätt och vis svaren för vad som komma skall. Nyheter kommer säkert att fortsätta strömma in. Drömmar. Äventyr. Nu börjar det snart på allvar.

Jag är väldigt svag för filmer med intelligenta drag. Smarta och genomtänkta kupper där välklädda och stiliga tjuvar snor eller finner skatter och andra guldgruvor. Danny Ocean's gäng gillar jag skarpt och så även Nicolas Cage och hans trogna och nördiga undersåtar i National Treasure-filmerna. Spännande miljöer och bra handling. Men som höjdpunkt de ständigt nördiga konversationerna mellan de intelligenta skattsökarna, my cup of tea. Filmen präglas av smarta instick, kommentarer och kopplingar som ger mig välbehag.
 

Mannen som öppnade Raw för allmänheten år 2006 var igår tillbaka för ett nytt bejublat framträdande. Kvällen inleddes med grillfest och en hel del gott att dricka med såväl ny som gamla ansikten. Senare bar det iväg i skymningen mot nya mål. På Raw var det tjockt med folk och riktigt, riktigt bra röj både på scen och i publiken. En grymt bra kväll allt som allt med trevligt sällskap och en bra spelning. Jag behövde det här.

Stephen Lynch ser sig som musiker i första hand och komiker i andra hand, jag skulle vilja säga tvärtom. Visst, hans gitarrspel är väl ganska okej och han har en ganska skön röst, men framförallt är texterna grymt roliga. Bra och rolig lirare helt enkelt. Rolig kuriosa är också att han sålt ut spelningar i Sverige nyligen trots att han egentligen endast har gjort sig känd genom youtube. Min humor helt och hållet.

Jag kommer hem efter en lång dag på jobbet. Två av de segaste dagarna någonsin sedan jag började på Parken. Väldigt lite folk, svinkallt, regn och kraftiga vindar. Jag sjunker ner i soffan, värmen börjar äntligen sprida sig uti fingertopparna. Lite filmer är allt jag har kraft för, under helgen lyckades jag med konststycket att se hela fyra stycken. En stark bedrift eller något.

Eragon
Jag är egentligen väldigt skeptisk till fantasy men denna gillade jag faktiskt. Sådär lagom på riktigt. Lite för många äckliga karaktärer dock, onödigt att tvingas till illamående.

En midsommarnatts sexkomedi
Ännu en Woody Allen att lägga till listan. Alla filmer jag sett från nämnda man innehåller en viss charm och tilldragelse men denna ligger långt ner på listan av hans bästa enligt min mening. Kanske trivs jag inte lika bra med honom i färg månne?!

One missed call
En riktigt läskig rysare som fick mig att springa hem genom natten. Förstår egentligen inte varför jag utsätter mig för sådana filmer gång på gång men svaret är väl att det råder en viss hatkärlek.

Blood Diamond
Kvällens film och även helgens klart bästa. Bra spänning och riktigt rörande. Av någon anledning har jag blivit intresserad och nästintill snöat in på andra länders historia. Denna gång var fallet Afrika och Sierra Leone och dess rörande och fruktansvärda, men ack så spännande, historia med manipulerade barnsoldater i spetsen. Hemskt. Jag njuter ofta mer av en film om den påverkar mig mer än att ge tillfredsställelse och gott humör under de närmaste timmarna. Vissa filmer ger så mycket mer, ett exempel är Blood Diamond.

Suget efter äventyr, upplevelser och att få upptäcka det världen har att erbjuda är större än på länge. Jag avundas de som har fått privilegiumet att avnjuta ett glas vin på en balkon en stjärnklar kväll, diskuterandes Hemingway, konst, opera eller teater med sofisktikierat folk med ambitioner, de som söker njutningen och bara lever för stunden. Förhoppningsvis är jag själv där någon dag i framtiden, om det blir i Stockholm, Paris eller London är egentligen oväsentligt, bara känslan av tillfredsställesle ut i fingertopparna gör mig välmående.

Ett band som andas skönhet och kultur, fritt att tolka hur man vill, är Death Cab For Cutie. Musik som framkallar en känsla av inre tillfredsställelse och som sätter sig rakt i hjärtat. Med geniet Ben Gubbard i spetsen presterar de musik som gör mig välmående, som ger mig en inre drivkraft att finna min rätta plats i tillvaron och gör mig medveten om att det finns där ute. Människor som jag, som kan uppskatta det stillfulla och charmerande över ett balkongräcke.

I will follow you into the dark

 
Marching bands of Manhattan

Jag är inne i en Oasis-period för tillfället och jag slutar aldrig förvånas över hur fantastiska de är. Omöjliga att rubba högst upp på tronen. Det absolut skönaste bandet någonsin. Skönaste mentaliteten, överlägset bäst låtar och det bästa brödraparet genom alla tider. Ett bevis på deras storhet och framgång är ju dessutom att deras två första album Definitely Maybe och (What's the story) Morning Glory har blivit framröstade till de bland de bästa albumen någonsin i Brittisk musik. Att de senaste albumen inte har hållt lika hög klass rakt igenom kan jag knappt bli sur över, för några riktiga guldkorn finns representerade där och de hade man gärna inte varit utan.

10-topp för tillfället:
1. Little by little
2. Champagne supernova
3. Stand by me - Framförallt i denna version. Noel Gallagher är gud!
4. Songbird
5. Wonderwall
6. Don't look back in anger
7. The importance of being idle
8. Live forever
9. Let there be love
10. Supersonic

   
Tunga bilder!

Med och av den härliga Woody Allen. Svartvitt mästerverk och lite av drömmen för en gentleman i sina bästa år. Härligt lockande med konstnärliga och kulturella diskussioner, nattpromenader och fikapauser bland innefolket på Manhattan, jag kan inte annat än älska det. Intrycket förstärks endast av att visas i svartvitt, gör känslan så mycket mer stilfull och fränare. Just "Jag röker för att jag ser så oerhört snygg och sofistikierad med en cigg i handen"-mentaliteten ger mig små rysningar av välbehag. Woody Allen är kunglig och helt jävla rätt.

 

1. Bright Eyes - Bowl of oranges
 

2. The Wannadies - You and me song


3. Kingmaker - Ten years asleep