Semester/Arbetslös
Igår tog jag farväl av mina elever, både trist och lite sorgligt. Härliga ungar vars vardag jag förhoppningsvis glädjefyllt och underlättat och samtidigt skapat bättre förutsättningar och möjligheter för deras framtid. Idag har jag sagt hej då till mina kollegor. Dessa hjältar som sliter stenhårt dag ut och dag in har välkomnat mig med öppna armar samt bidragit med enormt mycket stöd och råd gällande allt. Därtill har jag haft oerhört trevligt och kul sedan min start i september förra året, en lång och väldigt lärorik tid.
Adjö och lev väl är aldrig lätt och jag själv har oerhört svårt att tacka den sinnesstämning som uppstår vid dessa sorgliga tidpunkter. Det är så mycket man vill säga och man vill säga det rätt, och det klarar man sällan av helt tillfredsställande i stunderna som kanske kräver det mest. Eller de stunder som man själv värdesätter mest. Så många man vill tacka ordentligt och verkligen leverera de hyllningar som förtjänas. Speciellt efter den härliga uppskattning man själv har fått.
Semester är tokskönt men jag kan ändå inte låta bli att känna mig ledsen. Nedstämd över att inte få jobba med och följa alla arbetskamrater och ungdomar. De som man spenderat så mycket tid med det gångna året. Där man tillsammans nått framsteg och utveckling och där man helt plötsligt inte längre ingår i tankegången och processen bakom. Jag vill inte sluta bidra, och på väldigt många vis vill jag inte skiljas från dessa människor. Jag önskar dem all lycka.
Adjö och lev väl är aldrig lätt och jag själv har oerhört svårt att tacka den sinnesstämning som uppstår vid dessa sorgliga tidpunkter. Det är så mycket man vill säga och man vill säga det rätt, och det klarar man sällan av helt tillfredsställande i stunderna som kanske kräver det mest. Eller de stunder som man själv värdesätter mest. Så många man vill tacka ordentligt och verkligen leverera de hyllningar som förtjänas. Speciellt efter den härliga uppskattning man själv har fått.
Semester är tokskönt men jag kan ändå inte låta bli att känna mig ledsen. Nedstämd över att inte få jobba med och följa alla arbetskamrater och ungdomar. De som man spenderat så mycket tid med det gångna året. Där man tillsammans nått framsteg och utveckling och där man helt plötsligt inte längre ingår i tankegången och processen bakom. Jag vill inte sluta bidra, och på väldigt många vis vill jag inte skiljas från dessa människor. Jag önskar dem all lycka.
