inbetweener

Veckosummering tillhör den där tråkiga kategorin blogginlägg som jag så mycket egentligen föraktar. Ett av ytterst få tillfällen där det faktiskt är tråkigt att vi är så olika. Den fartfyllda starten av veckan byttes snabbt mot rastlöshet och trötthet. Nedbäddad med feber resten av veckan. Om ni redan har slutat läsa har jag full förståelse för det, att blogga om ointressanta vardagshändelser är, åtminstone ur min synpunkt, lika trist och gäspframkallande som diskussioner om let's dance eller djupa analyser om texterna i melodifestivalen. Men vad jag ville få ut med dessa rader är att det är när man har som mest tråkigt som man på riktigt kan uppskatta det lilla. Att bara få sällskap över en kopp kaffe på fikarasten eller att få en liten vinkning från grannen när man är på väg ut på morgonen. Ibland kan det krävas lite tuffare perioder och hårdare tider för att kunna le mot det som egentligen är värt att le för. Uppskattning är allt på sätt och vis. Fan, vad jag ser fram emot måndagen helt enkelt. Ibland krävs det inte mer. För övrigt vill jag bara spy för att ha postat något sånt här okreativt.

Helgens brist på fart och fläkt gav utrymme för genomlyssningar av den evigt omtalade Peter Dohertys nya soloplatta. En skiva där han ges svängrum att briljera med sina poetiska drag och leverera en ljuvlig spottloska i nyllet på alla skändande journalister. Där han visar vilket estetiskt geni han är även utan rocken vid sin sida. Koncentrationen läggs på texterna och de framförs med en sådan enkelhet och charm som gungar mig till ljuv sinnesstämning.

Jag är trött på att läsa om skandaler och artisternas privata företeelser i fetstilta krigsrubriker. Jag bryr mig inte. Skriv om det han presterar på scenen och om musiken. Det enda som verkligen betyder nånting. Men där kanske kreativiteten ligger i lä och det gör mig förbannad och besviken att inse att lockelsen är större att skriva om knarkskandaler och gotta sig i andra människors problem och misslyckanden. En attityd jag aldrig kommer förstå och alltid kommer att förakta. Jag älskar grabben för vad han förmedlar med sin musik, inte för att han drar ner svarta rubriker i någon skittidning.

Testade på att jobba under deadline idag. Jag har överskridit den nu men vi kreativa nissar har ändå lite rätt till att vara lite divaaktiga. För det inbillar jag mig ändå att många journalister är och jag vet inte om det är min grej, osäkerheten angående det har givetvis fler och bättre anledningar än så men det är inget vi ska dra nu.

Diskuterade livets eviga balansgång idag. Som att gå på lina och nå en plattform bara för att mötas av ännu fler linor. Den svåra bedömningen mellan att anpassa sig och köra sitt egna race. Du kan omöjligt rusa mot mållinjer i blindo och springa över folks tår, samtidigt som det kan svida mer i din själ att svika dina ideal och värderingar. Att rätta sig efter andra och deras uppfattningar för att lättare passa in och skapa bättre förutsättningar i den relationen. Jag har länge strävat efter att vara den förstående typen som kan se alla möjliga färgtoningar och gråskalor. Verkligen sätta sig in i folks beteende och deras situationer för att skapa förståelse. Att kunna förstå och acceptera bägge sidor i en argumentation och utveckla sig själv och sin åsikt utefter det. Samtidigt kan det lätt bli lite för grått att ständigt segla någonstans mittemellan. Och grå vill man verkligen inte bli. Tråkig och ointressant är farlig mark. Att anpassa sig för mycket är också det ett minfält för den egna självkänslan. Att kunna acceptera att man inte kan vara älskad och omtyckt av alla är nog det bästa sättet för att skapa inre frid. Att möta ett sådant mottagande med en axelryckning och ett okej. Om vi ska bemöta sanningen. Människan är en komplicerad art och vi är grymt olika varelser. Alla kan inte gilla alla i världen. Däremot kan man acceptera alla. Åtminstone till viss del.

En ständig balansgång. För att finna sig själv och en väg man känner sig nöjd med. Något man kan stå för. Samtidigt ska man inte skynda för fort för att nå det stadiumet. Vi är aldrig fullbordade och färdigskapade, formningen kan fortfarande ändras hur vi vill. Och den möjligheten ska alltid finnas kvar.

Idag firar min största kärlek, åtminstone hittills, och trognaste vän 118 år. Enda klubb i världen som är evigt lika ung - Djurgårdens IF. Det egentligen enda konstanta i livet, det mesta andra kommer och går. Djurgården finns alltid där, oavsett. Det tillhör de finaste stunderna i livet när det vankas fotbollsdag. Man kliver på tåget mot den vackra huvudstaden, känner laddningen börja sprida sig ut i fingertopparna. Möter upp lite kompisar, tar några kalla och vandrar till slut uppför trappan för att mötas av den härliga gröna mattan på Stockholms stadion. Lika grym och enastående känsla som för första gången för min del för 13 år sedan. Sången börjar ta sig, flaggorna vajar och gemenskapen är på topp, Blåränderna äntrar plan. Bland det finaste man kan uppleva.

Tack för all glädje du har skänkt mig under mina aktiva år! Förhoppningvis blir det många fler framöver. Tack pappa för att fin uppfostran, jag skulle inte vilja vara utan DIF.