inbetweener

På senare tid har jag känt en allt växande tillfredsställdhet av att inse saker och ting. Förstå. Kunna gå in i en liknande situation med ett försprång vid nästa tillfälle. Att lära sig och känna ett växande behov av att lära sig. För att få möjlighet att kunna erbjuda ett bättre paket och göra alla, inklusive dig själv, gladare. Ännu viktigare att på allvar studera och notera hur de med tydlig erfarenhet och kunnande agerar och påverkas utav det. För mig känns det som att det aldrig kan utnyttjas tillräckligt.

Uppskattning har alla pratat om förut, alla vet hur skönt det är men det kan heller omöjligt sägas för många gånger. Bara ett litet beröm, ett glatt hälsande eller ett leende skänker så otroligt mycket glädje. Fantastiskt hur något så simpelt och litet kan förvandla den mest gråmulna dagen till ett färgsprakande fyrverkeri. Raketer som vi för övrigt borde försöka skicka iväg betydligt oftare. Det kan man gott unna sig.

Det kan vara svårt att ta sig ur gamla fotspår. Avvika från stigen och strövla omkring med en känsla av förvirring. Jag längtar efter att få fly. Bort, långt bort. Fast egentligen handlar det inte om att fly. Det handlar om utveckling och om att gå vidare. Något som alla behöver. Något som vissa behöver mer än andra. Något som jag känner som nödvändigt. Nystarter från noll, oanade möjligheter och nya erfarenheter. Kanske. Oklart men ändå ack så lockande. Det finns så mycket mer där ute. Och det är inte bara som man vill tro. Man kan prata mycket om att vilja men långt nere i gamla fotspår är det inte lätt att få igång verkstaden alla gånger. Det behövs ett nytt steg. Prata golf och krokodiler över en whiskey i ett främmande vardagsrum. Hoppa ut från en ormbunke och ropa tittut och bli varse om att ingen är i närheten. Gå in genom en ny dörr bara för att vända tillbaka och beundra det udda och fina dörrhandtaget.

Men framförallt, och egentligen allt. Att få skapa någonting nytt. Där du själv får vara arkitekten och hjärnan bakom det du bygger upp och raserar. Där det var du och ingen annan som tog initiativet till att klättra upp i det gigantiska äppelträdet för att känna doften av pollen genom luften och studera omgivningen. Att få chansen till förändring utan att för den skull vantrivas för tillfället. Det är det jag längtar att få fly till. Utan att fly.

Egentligen har jag förbjudit mig själv från att skriva blogginlägg på söndagar. På veckans sista dag infaller alldeles för ofta vad jag brukar referera till som söndagsångest. Helgen är slut. En helg som allt som oftast inte nått upp till förväntningarna. Man har haft trevligt, men inte så trevligt som man skulle kunna ha haft. Man är lite mer utvilad, men innerst inte är man fullt medveten om att det kommer vara som bortblåst redan till lunch på måndagen. Tyvärr går ångesten oftast överstyr och expanderar i en dominoeffekt. Jag funderar på livet och hur jag lever det dagligen och tro det eller ej men ganska ofta ser jag glatt på mycket och framförallt med stor optimism på framtiden. På långa söndagskvällar är dock allt det som bortblåst och negativiteten hittar inga gränser. Ångest.

Ibland kan det fungera som en bra spark i baken och ge mig motivation till att förbättra, vilket jag behöver på många punkter även sett i klart dagsljus. Vid alldeles för många tillfällen deppar det bara ner mig och ger en alldeles för tråkig start på veckan. På senare tid har jag emellertid insett att inte ta söndagens tankar och funderingar alltför hårt. Jag vet att ångesten kan slå in och jag accepterar det utan att väga det för hårt. Även om allvaret behövs angående tankarna ibland.

Den kommande veckan har jag tyvärr inte ens någon fotbollsmatch på vardagskvällarna att se fram emot, det brukar kunna lätta upp och skapa spänning och adrenalin. Den här veckan ser jag fram emot att lämna in kläder på kemtvätt och få klämma i mig en fet pizza någon solig eftermiddag. Kanske kan lite nya kläder sätta lite färg på tillvaron kommande dagar? Jag försöker åtminstone hitta ljuspunkter. Men ta det ändå med en halv klackspark. Det känns bättre imorgon.

Är ett ständigt påkommande i åtminstone mitt liv. Det är skönt att skapa, forma och bara få uttrycka sig. Jag behöver stora doser. Jag behöver känna mig kreativ. Oavsett om jag är det eller ej. Det kan handla om att teckna, skriva eller blogga. Viktigt, bara för att känna mig mer nöjd. Personlig utveckling. Få uttrycka mig. Visa vad jag kan. Eller inte. Om någon eller flera beundrar, läser eller hånar mina verk är egentligen ganska betydelselöst. Det är inte därför jag gör det. Beröm mår man ju dock alltid bra av. Hjärtat och själen kan behöva lite omfamning i denna kalla värld vi lever i. Det är dock aldrig någon orsak till framtida skapelser. I slutändan handlar det bara om att skapa och om att uttrycka sig. Hur man vill. När man vill.

Jag fick höra utav en av mina elever idag att hon ville bli författare. Hon är grymt vass på att skriva och väldigt skärpt på att måla. Jag blev glad. Glad över att höra folk som vill lägga sin liv åt att vara kreativa. Jag hyllade. Stöttade. Inspirerade. Egentligen spelar det ingen roll om det blir någonting. Försöka duger. Om bara viljan finns där. Viljan att skapa och uttrycka. Det kan man aldrig få för mycket av.

Vi är alla egoister. Vissa mer än andra, vissa väldigt mycket mer än andra. Egoism har dock väldigt lätt att passera de gränser, som åtminstone jag har, för vad som är okej och inte okej. Jag sätter självklart mig själv i första rummet men jag kan omöjligt njuta av vad det första rummet erbjuder för lockelser fullt ut, om jag vet att behandlat andras tår dåligt för att komma dit. Och främst då om det handlar om tår på personer jag älskar. Det handlar om att leva och då människan är ett flockdjur tycker jag det är väldigt beklagligt att vi trots allt lever i ett så individualistiskt samhälle. Jag är trött på folk som ger blanka fan i andras människors känslor och åsikter, som bara ångar på likt ett godståg över uppradade vader för att få den allra godaste glassen. Jag beundrar folk som går in med inställningen att göra allt för att nå sina mål och tillfredsställning. Ofta behövs det. Dock kan man kräva att det ska kunnas göras med viss finess och vett, kanske ta några ögonblick att fundera på vad man offrar och vilka man kör över.

Folk som putsar sin gloria samtidigt som de pissar ner någon annans i samma skede står inte särskilt högt bland människor jag vill bjuda på middag. Jag umgås säkerligen med alltför många som lever så som jag skrev undan. Men jag försöker intala mig själv att de inte är stolta över det och förhoppningsvis att de lär sig av sina misstag. Min tro på världen och mina medmänniskor. Kanske min naiva tro. Naivt eller ej, jag behöver hopp och tro på det jag står för och brinner för. Det behöver alla.