inbetweener

På senare tid har jag känt en allt växande tillfredsställdhet av att inse saker och ting. Förstå. Kunna gå in i en liknande situation med ett försprång vid nästa tillfälle. Att lära sig och känna ett växande behov av att lära sig. För att få möjlighet att kunna erbjuda ett bättre paket och göra alla, inklusive dig själv, gladare. Ännu viktigare att på allvar studera och notera hur de med tydlig erfarenhet och kunnande agerar och påverkas utav det. För mig känns det som att det aldrig kan utnyttjas tillräckligt.

Uppskattning har alla pratat om förut, alla vet hur skönt det är men det kan heller omöjligt sägas för många gånger. Bara ett litet beröm, ett glatt hälsande eller ett leende skänker så otroligt mycket glädje. Fantastiskt hur något så simpelt och litet kan förvandla den mest gråmulna dagen till ett färgsprakande fyrverkeri. Raketer som vi för övrigt borde försöka skicka iväg betydligt oftare. Det kan man gott unna sig.

Det kan vara svårt att ta sig ur gamla fotspår. Avvika från stigen och strövla omkring med en känsla av förvirring. Jag längtar efter att få fly. Bort, långt bort. Fast egentligen handlar det inte om att fly. Det handlar om utveckling och om att gå vidare. Något som alla behöver. Något som vissa behöver mer än andra. Något som jag känner som nödvändigt. Nystarter från noll, oanade möjligheter och nya erfarenheter. Kanske. Oklart men ändå ack så lockande. Det finns så mycket mer där ute. Och det är inte bara som man vill tro. Man kan prata mycket om att vilja men långt nere i gamla fotspår är det inte lätt att få igång verkstaden alla gånger. Det behövs ett nytt steg. Prata golf och krokodiler över en whiskey i ett främmande vardagsrum. Hoppa ut från en ormbunke och ropa tittut och bli varse om att ingen är i närheten. Gå in genom en ny dörr bara för att vända tillbaka och beundra det udda och fina dörrhandtaget.

Men framförallt, och egentligen allt. Att få skapa någonting nytt. Där du själv får vara arkitekten och hjärnan bakom det du bygger upp och raserar. Där det var du och ingen annan som tog initiativet till att klättra upp i det gigantiska äppelträdet för att känna doften av pollen genom luften och studera omgivningen. Att få chansen till förändring utan att för den skull vantrivas för tillfället. Det är det jag längtar att få fly till. Utan att fly.

Egentligen har jag förbjudit mig själv från att skriva blogginlägg på söndagar. På veckans sista dag infaller alldeles för ofta vad jag brukar referera till som söndagsångest. Helgen är slut. En helg som allt som oftast inte nått upp till förväntningarna. Man har haft trevligt, men inte så trevligt som man skulle kunna ha haft. Man är lite mer utvilad, men innerst inte är man fullt medveten om att det kommer vara som bortblåst redan till lunch på måndagen. Tyvärr går ångesten oftast överstyr och expanderar i en dominoeffekt. Jag funderar på livet och hur jag lever det dagligen och tro det eller ej men ganska ofta ser jag glatt på mycket och framförallt med stor optimism på framtiden. På långa söndagskvällar är dock allt det som bortblåst och negativiteten hittar inga gränser. Ångest.

Ibland kan det fungera som en bra spark i baken och ge mig motivation till att förbättra, vilket jag behöver på många punkter även sett i klart dagsljus. Vid alldeles för många tillfällen deppar det bara ner mig och ger en alldeles för tråkig start på veckan. På senare tid har jag emellertid insett att inte ta söndagens tankar och funderingar alltför hårt. Jag vet att ångesten kan slå in och jag accepterar det utan att väga det för hårt. Även om allvaret behövs angående tankarna ibland.

Den kommande veckan har jag tyvärr inte ens någon fotbollsmatch på vardagskvällarna att se fram emot, det brukar kunna lätta upp och skapa spänning och adrenalin. Den här veckan ser jag fram emot att lämna in kläder på kemtvätt och få klämma i mig en fet pizza någon solig eftermiddag. Kanske kan lite nya kläder sätta lite färg på tillvaron kommande dagar? Jag försöker åtminstone hitta ljuspunkter. Men ta det ändå med en halv klackspark. Det känns bättre imorgon.

Är ett ständigt påkommande i åtminstone mitt liv. Det är skönt att skapa, forma och bara få uttrycka sig. Jag behöver stora doser. Jag behöver känna mig kreativ. Oavsett om jag är det eller ej. Det kan handla om att teckna, skriva eller blogga. Viktigt, bara för att känna mig mer nöjd. Personlig utveckling. Få uttrycka mig. Visa vad jag kan. Eller inte. Om någon eller flera beundrar, läser eller hånar mina verk är egentligen ganska betydelselöst. Det är inte därför jag gör det. Beröm mår man ju dock alltid bra av. Hjärtat och själen kan behöva lite omfamning i denna kalla värld vi lever i. Det är dock aldrig någon orsak till framtida skapelser. I slutändan handlar det bara om att skapa och om att uttrycka sig. Hur man vill. När man vill.

Jag fick höra utav en av mina elever idag att hon ville bli författare. Hon är grymt vass på att skriva och väldigt skärpt på att måla. Jag blev glad. Glad över att höra folk som vill lägga sin liv åt att vara kreativa. Jag hyllade. Stöttade. Inspirerade. Egentligen spelar det ingen roll om det blir någonting. Försöka duger. Om bara viljan finns där. Viljan att skapa och uttrycka. Det kan man aldrig få för mycket av.

Vi är alla egoister. Vissa mer än andra, vissa väldigt mycket mer än andra. Egoism har dock väldigt lätt att passera de gränser, som åtminstone jag har, för vad som är okej och inte okej. Jag sätter självklart mig själv i första rummet men jag kan omöjligt njuta av vad det första rummet erbjuder för lockelser fullt ut, om jag vet att behandlat andras tår dåligt för att komma dit. Och främst då om det handlar om tår på personer jag älskar. Det handlar om att leva och då människan är ett flockdjur tycker jag det är väldigt beklagligt att vi trots allt lever i ett så individualistiskt samhälle. Jag är trött på folk som ger blanka fan i andras människors känslor och åsikter, som bara ångar på likt ett godståg över uppradade vader för att få den allra godaste glassen. Jag beundrar folk som går in med inställningen att göra allt för att nå sina mål och tillfredsställning. Ofta behövs det. Dock kan man kräva att det ska kunnas göras med viss finess och vett, kanske ta några ögonblick att fundera på vad man offrar och vilka man kör över.

Folk som putsar sin gloria samtidigt som de pissar ner någon annans i samma skede står inte särskilt högt bland människor jag vill bjuda på middag. Jag umgås säkerligen med alltför många som lever så som jag skrev undan. Men jag försöker intala mig själv att de inte är stolta över det och förhoppningsvis att de lär sig av sina misstag. Min tro på världen och mina medmänniskor. Kanske min naiva tro. Naivt eller ej, jag behöver hopp och tro på det jag står för och brinner för. Det behöver alla.

Världen är inte rättvis. Det kan jag ta och acceptera. Men inte när det drabbar de mest oskyldiga. Barn. Mina elever. Idag blev jag ledsen. Alla barn har inte samma förutsättningar. Vissa behöver mer hjälp. Andra försöker så gott de kan men lyckas ändå inte. Många har koncentrationssvårigheter. Vissa har trasiga familjer och usla förutsättningar. Alldeles för många. Min klass är en svag klass. På tok för många får inte tillräckligt med stöd för att de ska utvecklas. Lärare och andra vuxna på skolan sliter ut sig, ger allt, och ändå räcker det på långa vägar inte till. Idag möttes jag av tydliga exempel gång på gång. Jag mådde dåligt när jag fick höra. Jag hade svårt att hantera det. Stackars barn. Dåliga förhållanden. Jag hjälper till så gott jag kan. Sönderstressad och totalt slutkörd. Men det räcker inte. Inte tillräckligt. Barn som behöver stöd som inte får det. Frustration, nedstämdhet.

Man vill så mycket, men man räcker inte till. Mycket av det här visste jag sedan långt tidigare. Men idag slog det till med full kraft. Jag kunde inte hålla tillbaka. Jag skakade. Jag stod och glodde in i en bokhylla med tom blick i en kvart. Man vill göra så mycket mer för de som behöver det. Försöker att finnas där, göra vad jag kan. Bara finnas till. Men det räcker aldrig. En sorglig tanke. Nu vill stadens politiker spara in mer pengar på skolorna. Ta er i häcken, svin! Ännu sämre förutsättningar, ännu mindre stöd. Jag blir ledsen. Jag blir arg. Jag gör vad jag kan. Men aldrig är det tillräckligt. Alla barn ska få chansen att lyckas. Alla ges inte det.  Vad ska man göra?

Jag har bevittnat ett visuellt mästerverk. Control. Ett svartvitt eminent konstverk över ett ångestfyllt och osäkert geni. En skildring av sångaren i Manchester-bandet Joy Division, Ian Curtis liv. Ett liv han själv valde mitt i den största framgångsvågen att inte fortsätta. Inget annat än en tragedi och stor sorg att en så skärpt och djup kille, med oändlig musikalisk kapacitet, valde att ta livet av sig bara 23 år gammal. Rockfotografen som regisserat det uppskakande kalaset, Anton Corbijn, får väl också även han kvala in under kategorin snille. Briljant vackert rakt igenom. Brutalt fint. Så att man sitter och skäms över att man njuter av det vackra porträttet av den dystra sidan av framgång. Musiken måste ju också få sina hyllningar. Love will teur us apart, Transmission, Isolation, Shadowplay, She's lost control. Magiskt. Fan, man skulle leva i svartvitt på sätt och vis. Helt enkelt, det bästa och vackraste jag har sett på väldigt, väldigt länge. Kanske det bästa någonsin.

Veckosummering tillhör den där tråkiga kategorin blogginlägg som jag så mycket egentligen föraktar. Ett av ytterst få tillfällen där det faktiskt är tråkigt att vi är så olika. Den fartfyllda starten av veckan byttes snabbt mot rastlöshet och trötthet. Nedbäddad med feber resten av veckan. Om ni redan har slutat läsa har jag full förståelse för det, att blogga om ointressanta vardagshändelser är, åtminstone ur min synpunkt, lika trist och gäspframkallande som diskussioner om let's dance eller djupa analyser om texterna i melodifestivalen. Men vad jag ville få ut med dessa rader är att det är när man har som mest tråkigt som man på riktigt kan uppskatta det lilla. Att bara få sällskap över en kopp kaffe på fikarasten eller att få en liten vinkning från grannen när man är på väg ut på morgonen. Ibland kan det krävas lite tuffare perioder och hårdare tider för att kunna le mot det som egentligen är värt att le för. Uppskattning är allt på sätt och vis. Fan, vad jag ser fram emot måndagen helt enkelt. Ibland krävs det inte mer. För övrigt vill jag bara spy för att ha postat något sånt här okreativt.

Helgens brist på fart och fläkt gav utrymme för genomlyssningar av den evigt omtalade Peter Dohertys nya soloplatta. En skiva där han ges svängrum att briljera med sina poetiska drag och leverera en ljuvlig spottloska i nyllet på alla skändande journalister. Där han visar vilket estetiskt geni han är även utan rocken vid sin sida. Koncentrationen läggs på texterna och de framförs med en sådan enkelhet och charm som gungar mig till ljuv sinnesstämning.

Jag är trött på att läsa om skandaler och artisternas privata företeelser i fetstilta krigsrubriker. Jag bryr mig inte. Skriv om det han presterar på scenen och om musiken. Det enda som verkligen betyder nånting. Men där kanske kreativiteten ligger i lä och det gör mig förbannad och besviken att inse att lockelsen är större att skriva om knarkskandaler och gotta sig i andra människors problem och misslyckanden. En attityd jag aldrig kommer förstå och alltid kommer att förakta. Jag älskar grabben för vad han förmedlar med sin musik, inte för att han drar ner svarta rubriker i någon skittidning.

Testade på att jobba under deadline idag. Jag har överskridit den nu men vi kreativa nissar har ändå lite rätt till att vara lite divaaktiga. För det inbillar jag mig ändå att många journalister är och jag vet inte om det är min grej, osäkerheten angående det har givetvis fler och bättre anledningar än så men det är inget vi ska dra nu.

Diskuterade livets eviga balansgång idag. Som att gå på lina och nå en plattform bara för att mötas av ännu fler linor. Den svåra bedömningen mellan att anpassa sig och köra sitt egna race. Du kan omöjligt rusa mot mållinjer i blindo och springa över folks tår, samtidigt som det kan svida mer i din själ att svika dina ideal och värderingar. Att rätta sig efter andra och deras uppfattningar för att lättare passa in och skapa bättre förutsättningar i den relationen. Jag har länge strävat efter att vara den förstående typen som kan se alla möjliga färgtoningar och gråskalor. Verkligen sätta sig in i folks beteende och deras situationer för att skapa förståelse. Att kunna förstå och acceptera bägge sidor i en argumentation och utveckla sig själv och sin åsikt utefter det. Samtidigt kan det lätt bli lite för grått att ständigt segla någonstans mittemellan. Och grå vill man verkligen inte bli. Tråkig och ointressant är farlig mark. Att anpassa sig för mycket är också det ett minfält för den egna självkänslan. Att kunna acceptera att man inte kan vara älskad och omtyckt av alla är nog det bästa sättet för att skapa inre frid. Att möta ett sådant mottagande med en axelryckning och ett okej. Om vi ska bemöta sanningen. Människan är en komplicerad art och vi är grymt olika varelser. Alla kan inte gilla alla i världen. Däremot kan man acceptera alla. Åtminstone till viss del.

En ständig balansgång. För att finna sig själv och en väg man känner sig nöjd med. Något man kan stå för. Samtidigt ska man inte skynda för fort för att nå det stadiumet. Vi är aldrig fullbordade och färdigskapade, formningen kan fortfarande ändras hur vi vill. Och den möjligheten ska alltid finnas kvar.

Idag firar min största kärlek, åtminstone hittills, och trognaste vän 118 år. Enda klubb i världen som är evigt lika ung - Djurgårdens IF. Det egentligen enda konstanta i livet, det mesta andra kommer och går. Djurgården finns alltid där, oavsett. Det tillhör de finaste stunderna i livet när det vankas fotbollsdag. Man kliver på tåget mot den vackra huvudstaden, känner laddningen börja sprida sig ut i fingertopparna. Möter upp lite kompisar, tar några kalla och vandrar till slut uppför trappan för att mötas av den härliga gröna mattan på Stockholms stadion. Lika grym och enastående känsla som för första gången för min del för 13 år sedan. Sången börjar ta sig, flaggorna vajar och gemenskapen är på topp, Blåränderna äntrar plan. Bland det finaste man kan uppleva.

Tack för all glädje du har skänkt mig under mina aktiva år! Förhoppningvis blir det många fler framöver. Tack pappa för att fin uppfostran, jag skulle inte vilja vara utan DIF.

Tiden rinner iväg allt fortare. Hösten kommer allt närmare. Hösten då det är tänkt att jag ska ta stora kliv i livet. Jag ska flytta och jag ska börja plugga, en plan utan vidare detaljer. Men det är inte lätt att veta vad man vill. Och det är kanske inte meningen att man ska heller. Man kommer inte långt på de olika utbildningar information på internet, de kan omöjligt peka dig i rätt riktning. Steget måste man ta själv. Det må vara lite i blindo till en början. Men ibland är det vad som behövs innan man hittar räcket att stödja sig mot och forcera vidare. Det är vid svåra beslut som vinden är svårast och är det något jag lärt mig så är det att i snålblåst kan man ändå lära känna sig själv. Jag själv är en fegis, vad det än gäller. Men någon gång måste även jag våga satsa och ta första stegen. Som vanligt löser sig det allra mesta i slutändan. Man utformar sin egna väg, även om det har gått snett till en början. Vad som än sker till hösten måste jag börja se med mer spänning och mindre oro på vad som väntar. Oron om fel beslut kan aldrig ta större plats än allt det roliga som ligger framför mina fötter. Jag kommer finna rätt väg till slut. Dansa på för övrigt.

Kul att leka lite och känna på elegans i sin kanske mildaste form. Dricka vin, och försöka ha en åsikt om smaken, njuta av lite ost samtidigt som diskussionerna om det liv som levs och bör levas. Vraka bland diverse mästerverk ur alla möjliga synpunkter och fundera över vad man skulle skriva i sin spalt om den var verklig. Trevliga dagar i en ändå helt främmande värld. En värld som faktiskt ger mersmak. Fyllig, smakrikt med karaktär av gemytlig välgrundad utstrålning.

Andra har redan sagt mina åsikter om alla hjärtans dag, så jag spar mig själv besväret. Slipper vi all negativ publicitet här också. Min lördagskväll spenderade jag på lokomotivet tillsammans med mängder av lyckliga par. Gick inte att undgå att man trots allt kände sig lite ensam, trots att mitt sällskap såklart även det var väldigt trevligt. Jag tror dock att mitt hjärta öppnades lite på kärlekskvällen. Anna Ternheim skulle gärna få sjunga för mig varje kväll. Jag hade förväntat mig ett mer stillsamt uppträdande, och jag hade lätt uppskattat om hon bara suttit för sig själv på en pall med en akustisk gitarr kvällen igenom. Nu blev det mer kraft i arrangemanget, och det var bara mäktigt. What I Have Done slog omkull mig på fler än ett sätt. Jag lämnade munktellstaden och lokomotivet lycklig, mina fåtaliga besök där ha varit mer än framgångsrika. Alla hjärtans dag blev tillslut mycket lyckad, för en gångs skull.