inbetweener

Världen är inte rättvis. Det kan jag ta och acceptera. Men inte när det drabbar de mest oskyldiga. Barn. Mina elever. Idag blev jag ledsen. Alla barn har inte samma förutsättningar. Vissa behöver mer hjälp. Andra försöker så gott de kan men lyckas ändå inte. Många har koncentrationssvårigheter. Vissa har trasiga familjer och usla förutsättningar. Alldeles för många. Min klass är en svag klass. På tok för många får inte tillräckligt med stöd för att de ska utvecklas. Lärare och andra vuxna på skolan sliter ut sig, ger allt, och ändå räcker det på långa vägar inte till. Idag möttes jag av tydliga exempel gång på gång. Jag mådde dåligt när jag fick höra. Jag hade svårt att hantera det. Stackars barn. Dåliga förhållanden. Jag hjälper till så gott jag kan. Sönderstressad och totalt slutkörd. Men det räcker inte. Inte tillräckligt. Barn som behöver stöd som inte får det. Frustration, nedstämdhet.

Man vill så mycket, men man räcker inte till. Mycket av det här visste jag sedan långt tidigare. Men idag slog det till med full kraft. Jag kunde inte hålla tillbaka. Jag skakade. Jag stod och glodde in i en bokhylla med tom blick i en kvart. Man vill göra så mycket mer för de som behöver det. Försöker att finnas där, göra vad jag kan. Bara finnas till. Men det räcker aldrig. En sorglig tanke. Nu vill stadens politiker spara in mer pengar på skolorna. Ta er i häcken, svin! Ännu sämre förutsättningar, ännu mindre stöd. Jag blir ledsen. Jag blir arg. Jag gör vad jag kan. Men aldrig är det tillräckligt. Alla barn ska få chansen att lyckas. Alla ges inte det.  Vad ska man göra?

Jag har bevittnat ett visuellt mästerverk. Control. Ett svartvitt eminent konstverk över ett ångestfyllt och osäkert geni. En skildring av sångaren i Manchester-bandet Joy Division, Ian Curtis liv. Ett liv han själv valde mitt i den största framgångsvågen att inte fortsätta. Inget annat än en tragedi och stor sorg att en så skärpt och djup kille, med oändlig musikalisk kapacitet, valde att ta livet av sig bara 23 år gammal. Rockfotografen som regisserat det uppskakande kalaset, Anton Corbijn, får väl också även han kvala in under kategorin snille. Briljant vackert rakt igenom. Brutalt fint. Så att man sitter och skäms över att man njuter av det vackra porträttet av den dystra sidan av framgång. Musiken måste ju också få sina hyllningar. Love will teur us apart, Transmission, Isolation, Shadowplay, She's lost control. Magiskt. Fan, man skulle leva i svartvitt på sätt och vis. Helt enkelt, det bästa och vackraste jag har sett på väldigt, väldigt länge. Kanske det bästa någonsin.