inbetweener

Fortsätter att diskutera Las Vegas-bandet. Livet består av många tuffa beslut och val, det allra största handlar om identitet och vem man vill vara. Har The Killers gjort sitt val och var det i så fall rätt? På sin nya plata, eller senaste om man ska vara petig, har man åtminstone till viss del lämnat inriktningen som föregångaren Sam's town hade, en skiva som för övrigt ännu inte fått det beröm den förtjänar. Så, blinkande neonljus eller den lite mer klassiska rockstilen, vad passar Brandon Flowers och hans följeslagare bäst? Jag kan inte komma ifrån vad jag innerst inne är, och kan inte hymla med att jag gärna sett en fortsättning i Sam's Town-anda. Med det inte sagt att jag inte mer och mer börjar uppskatta experiment och mera elektroniskt influerad musik, kul at kunna bredda sig. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte hade förväntat mig mer av Day & Age. Murbräckor som Human och Spaceman kan inte bära upp det andra tillräckligt.

Rätt eller fel väg kan man diskutera i evigheter. Man kan i alla fall konstatera att de lyckas bra med att tagga till sin publik och få upp de på dansgolvet, och det svänger fortfarande grymt bra. Onödigt överanalyserande kanske men om inte annat övning inför mina framtida texter på kultursidorna.

Inte vara massan. Sticka ut. Viktiga byggstenar i många speciellas livsbygge. Behovet av att inte vara mainstream kan dock gå till lätt överdrift, frågan är om det är värt det i den mån? Till exempel så så försvann lite av min egna Glasvegas-hype när alla Sveriges okompetenta dagstidningar förstörde det genom hyllningar och flertalet Ugga- och Gessle-fantaster ute i skogarna började digga skottarna. The Killers bokade Hultsfred som sin enda Sverige-spelning. Heja! En jävla åker full med inavlade traktorer där antagligen inte ens hälften av åskådarna åkt dit för deras skull. Varför ett sådant val när de skulle sälja ut vilken arena som helst, mysig eller stor, i hela landet? Besviken. Eller som ett par av mina nyanlända pjucks. Färgglada och helmysiga kände jag vid köpet, något för skrikiga vid ankomst. Men fortfarande, de fyller ett syfte. Ändå ganska härliga vid eftertanke. Att de är extrema, och egentligen kanske lite osköna stundtals, gör dem ändå ganska sköna i min bok. Och faktum är att de antagligen hade blivit mitt favoritpar, eller åtminstone ännu mer sköna, om någon mjukisbyxor-tjej hade sagt att de var fula eller hånat dem. För i så fall skulle skorna stå för det som hon inte står för, och då skulle jag bara bli gladare. Om man ska vara lite ytlig och bedöma folk efter mjukisbrallor. Hemma? Visst! Offentligt? Big no-no. I min värld. Där det utanför radarn kan vara det lockande. Att inte vara som alla andra.

Ibland kan en liten tillsägelse vara den motivationshöjare man behöver. När man vilsen vandrar runt i djupa dalar och över höga berg ovetande om vilket destinationsmålet är, om vilket nästa steg ska bli och även när man inte är säker på vart man vill komma, kan en liten tillrättavisning, eller goda råd om man hellre vill det, från någon med erfarenhet vara mer än välkommen. Sanningen kan givetvis svida lite men det är det värt. Sinnena skärps och man blir mer taggad på att utvecklas, komma vidare och förbättra förutsättningarna. I vad det än må vara. Man ska inte vara rädd för att skälla lite på den man älskar, den man ser upp till, kompisen, kollegan eller familjen. Med rätt upplägg ch känsla förstår den som får kritiken den fina tanken som ligger bakom. Vi mår alla bra av en liten spark i arslet emellanåt, inte minst jag själv. Hängmattan är ofta för skön, tummen sitter för gjutet eller så är framtiden för skrämmande. Med lite guidning och klagomål kan man fyllas av det mod som behövs för att möta framtiden med stolt hållning. Åtminstone behöver jag det. Så sparka på mig och hjälp mig upp.

Prestationskraven angående kvalitet på blogginläggen gick i höjden efter Emils gästspel som var det bästa som någonsin skrivits på denna sida. Men det handlar inte alltid om att vara bäst. Och inte alltid om att skriva hitlåtar. Så länge det är äkta duger det mer än väl.

En lugn lördagskväll har inte hört till vanligheterna på senare tid. Men bara tanken på att kompisarna har kul och kanske har den bästa kvällen på evigheter förvandlar ofta myskvällen till något inte riktigt lika lockande som namnet i sig bör framkalla. Man vill inte missa det där lilla extra, det magiska som vid väl valda tillfällen infinner sig. Denna helg har dock inte denna känsla infunnit sig vilket också innebär att självdisciplinen klättrat några viktiga placeringar. Att unna sig själv njutningen av lugnet ger en härlig sinnesfrid. En chans att samla mod inför bergen att bestiga. Inför det som komma skall. En möjlighet att drömma sig bort och tillåta sig själv till det.

Tillsammans med Morrissey's och Franz Ferdinands nya plattor har jag njutit av lugnet utan att känna behov av något annat. Betrakta det som är värt att betraktas och spåna om livets oförutsägbara vändningar. Det enda som fattades var sällskap, uppkläd, en flaska whiskey och en balkong med en utsikt som andas framtidsdrömmar, möjligheter och det allra finaste bakom gathörnet. I betraktarens öga är det vanligtvis en aning bättre än verkligheten, med all rätt. Känslan av välbehag ska inte försummas även om det må vara i en dröm eller endast en känsla.

Det här med gästbloggning, det är mycket enklare. Du har inga krav på dig, inga måsten. Du bara gör. Därför provar jag på det, skriver några rader här, låter andra skriva några rader där. Intressant, helt klart.

Det här ska vara som en nystart för den här bloggen; början på något nytt eller en fortsättning av det som var... framtiden lär utvisa det. Men egentligen är detta bara ännu en värdelös betraktelse, i en läsvärd blogg, om en värdelös värld och vilsna pojkar som vandrar i den. Det är en "skånings" betraktelser av inbetweener, songbird eller Jojje som jag föredrar att kalla honom. Den enda människan jag känner som har en lika djupt rotad livsångest som mig. En ångest som är vår morot i vardagen och som driver kugghjulen oändligt mycket taktfullare än något annat jag skådat i mitt blogg 19½ åriga liv.

Snart är det 3½ år sedan vi träffades. 3½ korta men givande år och det intressanta är att jag redan kan se var vi är om ytterligare 3½ år. Jojje skyndar till en lunch på Riche där han ska träffa den nyutbildade Emil. Det var längesen sist och då Emil var i Stockholm på möte passade det helt perfekt. Han har inte så mycket tid annars den där Emil, nyutgiven bok och allt. En bok Jojje kommer att prata och fråga om, han kan ju inte enbart luncha för nöjes skull. Nej nej, så fungerar det inte i Stockholm, och så fungerar de framförallt inte om man har en egen kolumn på Svenskans Kultursidor. Han fick chansen att överta Andres Lokkos roll att skriva om det brittiska popundret. Lägg därtill den egna bloggen på Rodeo och frilansandet så förstår även ni att Jojje också han är en upptagen man.

Drömmarna skenar iväg ibland, både för mig och för Jojje. Troligtvis den finaste egenskapen som finns, att våga drömma, att se bort från vardagen och att se en framtid. Att våga se en ljus framtid och en underbar framtid. Att göra det, är att leva både idag och imorgon, inte bara nu. Och det mina vänner, det är känsla.

Och gällandes bloggen; vi läsare är få... precis som uppdateringsfrekvensen är liten. Men keep going for fuck sake, keep going. Det är såna vi är du och jag... smala och slanka. Den dagen massan gillar oss har vi själva slutat gilla oss. Vi är inte Aftonbladets söndagsbilaga och vet du varför; för att vi inte vill vara det. För att vi är bättre än den. Så keep going, for fuck sake, keep going.