inbetweener

Bloggen som ni älskar att hata, eller som bara pliktskyldigt ligger och dammar i favoriter-mappen, kör sin trettiofjärde nystart med en hel del smaskigt skvaller på lager. En nystart, comeback eller vad vi än må kalla det kräver dock lite extra stjärnglans för bästa möjliga genomslagskraft. Här spar vi inte på fyrverkerierna. Den förlorade sonen, vår käre Emil Öberg, gästspelar även fast det sker i ett på tok för litet forum. Tittarsiffrorna skjuter i höjden, här är Emils rader:

Det här med gästbloggning, det är mycket enklare. Du har inga krav på dig, inga måsten. Du bara gör. Därför provar jag på det, skriver några rader här, låter andra skriva några rader där. Intressant, helt klart.

Det här ska vara som en nystart för den här bloggen; början på något nytt eller en fortsättning av det som var... framtiden lär utvisa det. Men egentligen är detta bara ännu en värdelös betraktelse, i en läsvärd blogg, om en värdelös värld och vilsna pojkar som vandrar i den. Det är en "skånings" betraktelser av inbetweener, songbird eller Jojje som jag föredrar att kalla honom. Den enda människan jag känner som har en lika djupt rotad livsångest som mig. En ångest som är vår morot i vardagen och som driver kugghjulen oändligt mycket taktfullare än något annat jag skådat i mitt blogg 19½ åriga liv.

Snart är det 3½ år sedan vi träffades. 3½ korta men givande år och det intressanta är att jag redan kan se var vi är om ytterligare 3½ år. Jojje skyndar till en lunch på Riche där han ska träffa den nyutbildade Emil. Det var längesen sist och då Emil var i Stockholm på möte passade det helt perfekt. Han har inte så mycket tid annars den där Emil, nyutgiven bok och allt. En bok Jojje kommer att prata och fråga om, han kan ju inte enbart luncha för nöjes skull. Nej nej, så fungerar det inte i Stockholm, och så fungerar de framförallt inte om man har en egen kolumn på Svenskans Kultursidor. Han fick chansen att överta Andres Lokkos roll att skriva om det brittiska popundret. Lägg därtill den egna bloggen på Rodeo och frilansandet så förstår även ni att Jojje också han är en upptagen man.

Drömmarna skenar iväg ibland, både för mig och för Jojje. Troligtvis den finaste egenskapen som finns, att våga drömma, att se bort från vardagen och att se en framtid. Att våga se en ljus framtid och en underbar framtid. Att göra det, är att leva både idag och imorgon, inte bara nu. Och det mina vänner, det är känsla.

Och gällandes bloggen; vi läsare är få... precis som uppdateringsfrekvensen är liten. Men keep going for fuck sake, keep going. Det är såna vi är du och jag... smala och slanka. Den dagen massan gillar oss har vi själva slutat gilla oss. Vi är inte Aftonbladets söndagsbilaga och vet du varför; för att vi inte vill vara det. För att vi är bättre än den. Så keep going, for fuck sake, keep going.