16
När jag var 16 år irrade jag runt utan eftertanke och utan något som helst grepp om tillvaron. En naiv outvecklad tonåring med framtidsdrömmar och med förhoppning om att livet skulle bli lika lätt som i yngre dagar. Andra skrev i 16-årsåldern låtar som nått stor framgång över hela världen och fått uppskattning från alla världens hörn. Låtar som verkligen står för och beskriver någonting.
Jackson Browne - These days
Helt otroligt att en 16-åring kan skriva en lått om nostalgi och jämförelser mellan då och nu. Helt klart i en klass för sig.
The Kooks - Naive
Sångaren Luke Pritchard skrev denna jättehit när han var 16. Inte lika stor eftertanke kanske bakom som i föregående men ändå en grym låt, här i akustisk version. Härliga accenten dessutom. Kan dessutom vara värt att nämna att han varit ihop med underbara Katie Melua, en klar merit.
The Kooks - Konk
En magisk debutplatta ger självklart skyhöga förväntningar på nästföljande album. I fallet The Kooks motsvaras förväntningarna på nya skivan helt och hållet, vilket egentligen är ganska konstigt då man jämför med deras första platta som är briljant rakt igenom. Jag gick in med inställningen att det är i stort sett omöjligt, åtminstone enligt min mening, att kunna toppa mästerverket Inside In/Inside Out. Det medförde att jag inte riktigt kunde uppskatta den första genomlyssningen fullt ut, men efter några dagar kan jag bara konstatera att Konk är grym. Den kommer antagligen inte väcka lika mycket känslor och engagemang hos mig som Inside In/Inside Out har gjort men ändå en självklar plats i mp3:n en lång tid framöver. Just att de klarar av att hålla en jämn hög nivå under hela skivan är riktigt imponerande och något jag även reagerade på vid debutplattan, starkt rakt igenom. Enkla men underbara popmelodier tillsammans med sångaren Luke Pritchards charmiga röst är oemotståndligt och placerar sig i hjärtat. Jag kan inte annat än älska detta band, så sjukt jävla bra! Lycklig.
Jag hittade för övrigt en ganska skön beskrivning av dem levererat av redaktören för Nöjesguiden, Carl Reinholdtzon-Belfrage: "Ett Babyshambles för den intelligenta generationen."
Två låtar från nya skivan:
Always where I need to be
Mr. Maker
Wake up, it's a beautiful morning
Svensk indiepop
Tack vare myspace har jag på senare tid kunnat utöka mitt egna förråd av svenska indiepopgrupper, för många finns det, alternativt har funnits, ute i landet. Trevligt att kunna blanda det typiskt brittiska soundet med inspirerad svensk dito.
Gruppen med det sköna namnet Southside Stalkers ifrån Stockholm har levererat den sköna låten Five.
Friska Viljor har bland annat varit förband åt The Shout Out Louds och spelat en hel del i både Storbrittanien och Tyskland. Inte för att jag är någon jättestor supporter till falsettsång men.. Tyvärr endast en inspelning från någon festival.
Popsicle var en grupp från Norrland som var populära och kända under 90-talet, notera att sångaren är bekante Andreas Mattsson. Denna låt blev en stor hit, till och med tillräckligt stor för att spelas i ZTV, för visst är det deras symbol uppe i hörnet?!
The Plan bildades av Broder Daniel-medlemmen Theodor Jensen, och är nu ensam kvar i detta projekt vad jag har förstått.
Som ni ser kan man hitta bra musikers tidigare projekt, jag hittade även ena halvan av The Knife's tidigare band, Honey is cool, som dessutom har haft Håkan H som trummis. Fast den musiken har jag aldrig förstått mig riktigt på.
Humor
Börja med att kolla på denna:
Och avsluta med att se svaret från Jimmy Kimmel:
Electric President
Grand Machine No. 12
Insomnia
"If you want to make God laugh, tell him about your plans."
Saturday Night
Avslutade kvällen med Ett hus av sand och dimma och till en början var jag tveksam till att mata på med ytterligare en allvarlig film med klar risk för att beröra. Men handlingen kändes trots det allvarsamma spännande och trevlig. Den beskriver kulturkrockar och gapet mellan amerikaner och invandrare. Filmen tar inte ställning till någons sida men för egen del sympatiserar man mestadels med den amerikanska tjejen(, Iran-familjens seder och bruk är för mig helt främmande och oförståeligt för att jag ska kunna ta det till mig ordentligt. Åtminstone i detta fallet. Ännu en sorglig berättelse med ett inte lika lyckligt slut, oskyldiga och unga dödsoffer är bland det mest hemska som kan förekomma i filmvärlden.
Sammanfattningsvis kan jag bara säga att det nästan blev för mycket med två sorglig filmer som var svåra att smälta på en dag. För mycket tankar på för liten yta. Men ändå, två riktiga klassfilmer.
Två sköna grupper - Ett låtnamn
The La's - There she goes
En riktig fet klassisker. Grym!
Babyshambles - There she goes
Man kan tycka vad man vill om Pete Doherty och hans vanor, men har är ju ett geni! Hela skivan är fruktansvärt bra och stilfull. En riktig poet.
You Cross My Path
Mars rivstartade med att mina gamla favoriter The Charlatans la ut sin nya skiva för gratis nedladdning på sin hemsida, mycket tacksamt och populärt. Att släppa den gratis har tydligen varit tanken ändå från när de började skriva med förhoppningen om att leverera ett riktigt kvalitativt album utan b-sidor och tidigare uteblivna låtar. Trots att den blivit uppsnackad på förhand började jag lyssna med viss skeptis, risken var ju överhängande att de hade gått ner sig totalt. Aldrig har jag blivit gladare över att ha fel, efter ett antal genomlyssningar (första är alltid ganska intetsägande) är jag mycket imponerad och tillfredsställd. En riktigt bra platta med några härliga toppar med Oh! Vanity, A day for letting go, The misbegotten och titelspåret You cross my path. Nöjd som fan!
No pictures!
I godan ro vandrade jag längs gågatan med ett kommande styrketräningspass i tankarna när jag blev stoppad av en man. A-ha, Greenpeace, tänker ni, men denna gång var det faktiskt Kuriren som ville åt mina tjänster. Han presenterade sig och sitt uppdrag, att ställa frågor om folks frisyrer, samtidigt som en kameraman frontade. Här fick jag för övrigt fantasier om en galen folkmassa, ett flertal journaliser med tillhörande blixtljus och mitt säkerhetsteam som ropar "no pictures" och motar bort skvallertackorna. Många tankar flög igenom mitt huvud vid denna tidpunkt, av vilken anledning valde reportern mig?! Ska jag ta det som förolämpande eller uppskattning? På ett sätt skulle jag även behöva lite uppmärksamhet i tidningarna, mina tidigare framträdanden är lätträknade, eller obefintliga, förutom något inför-matchsnack i Humlegården innan DIF-Juventus för ett gäng år sedan som endast sändes i TV4-Stockholm. Dessutom uppkom en liten lockande möjlighet till att provucera. Efter en del betänketid valde jag dock, som den sanna ungdom jag är, att säga "Nej, jag pallar inte!". Anonym som jag är rätade jag mig in i ledet igen. Dock kunde jag självklart inte låta bli att sätta mig på en illaluktande bänk några meter bort för vidare iakttagelser. Jag var nyfiken på vilka som skulle bli deras nästa offer, kanske skulle jag då få rätsida på om de sökte snygga eller utstickande. Kalla det osäkerhet om ni föredrar, jag var endast intresserad av vilka de skulle plocka. Och nej, det gav inga tydliga svar.
Under den närmaste timmen klämmandes på bollar och pinnar på gymmet funderade jag dock på hur jag skulle ha beskrivit min frisyr, något som jag tar för givet var en av de efterföljande frågorna från reportern. Jag kom fram till detta: "Genom min frisyr vill jag uttrycka det sofistikierade och vilda i min personlighet." Fritt för egna tolkningar ;)
Ikväll har jag tänkt att lyssna igenom The Charlatans nya album för första gången, rapport kommer antagligen senare. Perfekt uppladdning inför en riktig rysare i form av Milan-Arsenal, come on Gunners!
