inbetweener

Jag lufsar vidare längs vägkanten i snålblåsten och vårsolen bländande i ansiktet. Jag blundar för några sekunder och njuter. Njuter av den friska luften, den vackra naturen och känslan av orubbat lugn som sprider sig i min kropp. Men som allt annat i livet varar det inte länge, vi kommer fram till vägskäl som skapar osäkerhet och tvingar oss till beslut vi kanske inte alla gånger är redo att ta. Oförutsägbara vägar där vi måste våga ta första steget mot ovisshet och förändring. Eller så knatar du in på den vanliga, inkörda vägen där du är medveten om varenda grop och vattenpöl som smutsar ner dina rena sneakers. Där tryggheten väntar runt hörnet och du slipper alla obehagliga överraskningar. Kanske hittar du en ny, spännande genväg genom skogssnåret och finner ett smultronställe så vackert och fridfullt som i de bästa av sagor. Förr eller senare, frivilligt eller under tvång, tar du en annan väg mot det outforskade och oupptäckta. Mot nya erfarenheter och skrönor eller mot misslyckande och pinsamheter. Men tryggheten finns alltid kvar, du kan alltid vända om och vandra tillbaka längs vägen eller återvända långt senare om det känns välbehövligt. Vägskälet kan vara framtiden men också något mycket mindre men ändå väsentligt. Små saker i vardagen som ändå kan påverka. Själv skuttar jag allt som oftast vidare i trygghetens fotspår men avfarten mot det främmande och oberäkneliga blir allt mer lockande, och någon gång har jag kommit så långt som halvvägs och vid ett fåtal tillfällen har jag utforskat dess yttre delar under noggrann uppsikt och med tindrande ögon och simmat i det okändas klara vatten, lockande och skrämmande. Jag vandrar vidare längs vägen, snart dyker det upp nya möjligheter och avfarter.