Vart fan är allt folk?
Jag har mycket skitgöra till uppgifter men mitt jobb går ju faktiskt till stor del ut på att underlätta för den övriga personalen så det gör jag mer än gärna. Om de istället kan lägga större fokus och kraft på att göra det som de gör bäst så har jag lyckats med mitt jobb. Och då blir resultatet mer tillfredsställande för oss alla.
Scannern, kopiatorn och hålslagaren är mina bästa vänner just nu. De gör mitt liv helt, de fyller igen hålen. Höhö. Om jag sitter och skrattar åt patetiska ordvitsar så är det verkligen grymt illa. Men så är det för tillfället, man är glad för det lilla. Livet känns ganska inrutat för tillfället. Både bra och dåligt. Skönt med rutiner, att ha planer för dagen osv. Samtidigt suktar jag återigen efter lite äventyr. Lite mer. Jag känner för att göra något annorlunda, något extra. Får se vad kreativiteten kan göra och förhoppningsvis händer det någonting under de kommande lediga dagarna. Nu får det faktiskt räcka för idag tror jag. Stänga ner och rulla hemåt. Så blir det.
Det blir aldrig som man tänkt sig.
Människan är allt bra konstig. Folk är aldrig som man trott. åde bra och dåligt. Mest bra faktiskt, tror jag iaf. Kan inte bestämma mig riktigt. Än en gång trist att folk aldrig lär sig, samma vareviga helg är tyvärr lite tröttsamt. Men ändå, skön hets och inställning innan det blir för mycket. Andra är som vanligt grymma, och andra relativt okända bättre än de flesta. Där snackar vi inställning, och rätt sådan, där snackar vi folk som ändå innerst inne förstår vad det handlar om. Och överraskande, får man faktiskt en djup konversation, någon som förstår vad man själv tänker och är inne på samma banor. Skönt att folk inte är så enkelspåriga ibland. Och skönt att det inte spårade ur ikväll heller.
Ett visst släkte kommer jag nog aldrig att förstå mig på. Trist. Ändå är man självklart inne på jaktsäsong vid nästa tillfälle. Inte mer än att det är så man fungerar. Oavsett. Hur folk agerar och resonerar är oklart - och det räcker så. Man kan inte förstå allt och alla. Tyvärr. Och man får nöja sig med det. Det är ändå för litet. Även om det blir bra ibland. Hur som helst, aldrig som man förutspått att det skulle bli. En viss charm ändå, även om det ofta är bättre i drömmen.
Attityd
Människors skeva inställning till vad det än må vara blir snabbt självlysande så fort det blir svag uppförsbacke eller andra oönskvärda händelser. Uppriktigt sagt oerhört tröttsamt och enerverande. Hur många har total avsaknad av att bita ihop och knyta näven i fickan-mentalitet kan möjligtivs kopplas ihop med ungdomarnas lathet, jag själv räknas som vuxen numera ;), men likväl knappast en godtagbar ursäkt för att hänga läpp vid första motgång, eller hur?! Med positiv anda, rätt attityd och lite stake kan alltid underläge vändas till framgång, en trist kväll kan bli en bra kväll och det bästa av allt är att det smakar så mycket godare om man stått rakryggat genom snålblåsten. Livet är inte alltid lätt. Du kan itne få allting serverat på ett silverfat. Med en skön taggning och rätt inställning ska motgången snarare ses som en utmaning, något som ska övervinnas för att mötas av solskenet på andra sidan berget. Jag är trött på negativitet och kappvändare. Brösta upp dig, agera som det föredöme du kan vara och gör det du inte gjorde under den misslyckade kvällen igår.
Jag har nöjet att umgås med en del folk som besitter den allra skönaste attityden. Som sprider glädje i de mörkaste stunderna och trots ständiga oförtjänta motgångar försöker göra det bästa av någonting som inte ser ut att vara det man hoppades på. Jag ska själv bli ännu vassare. Möjligheterna är oändliga.
"Vi är ett skönt gäng ikväll, vi gör vad vi vill. Vi går in och röjer på dansgolvet inne på Lotus. Vi drar vidare och stampar folk på tårna inne på Nybron. Vi kör överallt. Bara för att vi kan och för att vi vill."
Höst.
Höst är dystert, trots det ofrånkomliga mysiga som emellanåt infinner sig. Hur man än vänder på det känns allt en aning mer negativt. Tristare. Gråare. Mer behövs inte säga. Hösten får mig på sämre tankar. Åtminstone är känslan så.
Ge mig en rabarber-inspirerad halsduk och misströsta till Grand Archives. Ännu ett band från Seattle.
För övrigt är Into the wild en av de bättre filmerna jag sett. Om den gjorde mig på bättre humör vet jag dock inte.
Smekmånaden är över
En liten näsduk i floden är dock att det tydligen är allt annat än ovanligt. Mer regel än undantag för de med samma titel och benämning som mig. En något tyngre period efter en lyckosam start. Vi har grävt en grop tillsammans men upptäcker i efterhand att den är för djup. Jag ropar efter en stege. Stegen är rostig och skramlig vilket gör att man sakta men säkert tar sig uppåt. Upp kommer jag förhoppningsvis, och med största sannolikhet, att komma. Frågan är hur länge det kommer att dröja, för nu har det varit jobbigare än vanligt mycket mer frekvent än vanligt. Om jag nu har rättighet att prata om vad som är vanligt eller inte efter min korta tid. Ljuspunkter och stjärnskott kommer lyckligtvis fortfarande stadigt. Gulliga ungar, härliga skratt osv. Och för att återknyta till gangsterstilen, man måste ju ligga på samma nivå som eleverna och göra sig förstådd genom att prata samma språk. Fett me bra, bruschan, yao med kepan på sned i ett inte alltför tillfredsställande poserande uttryck . Nödvändigt bränsle ändå likförbannat. Viktigt att bjuda på sig själv för att skaffa respekten, vilket väldigt få verkar ha i deras ålder tyvärr (Det var bättre på min tid-tugg :)), och på det sättet utveckla en fungerande relation.
Nog om det nu. Jag kämpar och kommer förr eller senare ut från tunneln. Då vet ni. Jag trivs kanon, men allt i livet går i perioder, upp och ner. Mors!
Vi, inte jag.
Trots att många kan uppfattas som fullkomliga tror jag att ingen av de jag umgås med är perfekta. De kan vara för aggressiva, välja dåliga vägar och osmarta val, vara för pissnödiga eller för negativa, fullständigt oväsentligt i förhållande till den trogna lojalitet som alltid lyser klarast. Godhjärtade och härliga människor enda in i ryggmärgen. Den oavkortat bästa mentaliteten. Den skönaste taggningen. Den kloka. Den roligaste. Den snälla osv. De som utan vidare förklaringar eller snack alltid finns där och förgyller ens tillvaro. Så många härliga personer som gör allt lättare, så många härliga minnen under långa sömnlösa nätter. Oavsett vilka ni är, var ni befinner er idag eller om 5 år, om ni känner samma sak eller inte, så älskar jag er och det är ett riktigt privilegium att få umgås med er alla. Ni gör allting värt det, oberoende av om det var en bra kväll eller inte. När man är som mest sentimental och helst skulle vilja ta en nattpromenad för fortsatt tanke är det dags att sova.
