inbetweener

Vandrandes mot den alternativa sovplatsen natten mot lördag skedde som sedvanligt den traditionella utvärderingen av kvällen och vad den hade att erbjuda. Med en uppkommande förkylning, en alldeles för tunn jacka och en tung uppförsbacke innan den varma lägenheten var analysen något negativ. Vi klagar på hur kvällen utformade sig, det skrala utbudet staden har att erbjuda och majoriteten av bittra, idiotiska människor. Trist tänk, sanningen svider, men så oerhört fel när man trots allt har spenderat kvällen med några av de skönaste man känner. De allra underbaraste som man tycker så mycket om, som man alltid väntar sig träffa när det vankas helg. Som man kanske tar för givet och inte visar den uppskattningen de i allra högsta grad förtjänar. Troget återkommande umgänge helg efter helg kan självklart ses som uppskattning nog men lyckan som dessa frambringar kan aldrig hyllas i överdriven form.

Trots att många kan uppfattas som fullkomliga tror jag att ingen av de jag umgås med är perfekta. De kan vara för aggressiva, välja dåliga vägar och osmarta val, vara för pissnödiga eller för negativa, fullständigt oväsentligt i förhållande till den trogna lojalitet som alltid lyser klarast. Godhjärtade och härliga människor enda in i ryggmärgen. Den oavkortat bästa mentaliteten. Den skönaste taggningen. Den kloka. Den roligaste. Den snälla osv. De som utan vidare förklaringar eller snack alltid finns där och förgyller ens tillvaro. Så många härliga personer som gör allt lättare, så många härliga minnen under långa sömnlösa nätter. Oavsett vilka ni är, var ni befinner er idag eller om 5 år, om ni känner samma sak eller inte, så älskar jag er och det är ett riktigt privilegium att få umgås med er alla. Ni gör allting värt det, oberoende av om det var en bra kväll eller inte. När man är som mest sentimental och helst skulle vilja ta en nattpromenad för fortsatt tanke är det dags att sova.