inbetweener

Jag är väldigt svag för filmer med intelligenta drag. Smarta och genomtänkta kupper där välklädda och stiliga tjuvar snor eller finner skatter och andra guldgruvor. Danny Ocean's gäng gillar jag skarpt och så även Nicolas Cage och hans trogna och nördiga undersåtar i National Treasure-filmerna. Spännande miljöer och bra handling. Men som höjdpunkt de ständigt nördiga konversationerna mellan de intelligenta skattsökarna, my cup of tea. Filmen präglas av smarta instick, kommentarer och kopplingar som ger mig välbehag.
 

Jag kommer hem efter en lång dag på jobbet. Två av de segaste dagarna någonsin sedan jag började på Parken. Väldigt lite folk, svinkallt, regn och kraftiga vindar. Jag sjunker ner i soffan, värmen börjar äntligen sprida sig uti fingertopparna. Lite filmer är allt jag har kraft för, under helgen lyckades jag med konststycket att se hela fyra stycken. En stark bedrift eller något.

Eragon
Jag är egentligen väldigt skeptisk till fantasy men denna gillade jag faktiskt. Sådär lagom på riktigt. Lite för många äckliga karaktärer dock, onödigt att tvingas till illamående.

En midsommarnatts sexkomedi
Ännu en Woody Allen att lägga till listan. Alla filmer jag sett från nämnda man innehåller en viss charm och tilldragelse men denna ligger långt ner på listan av hans bästa enligt min mening. Kanske trivs jag inte lika bra med honom i färg månne?!

One missed call
En riktigt läskig rysare som fick mig att springa hem genom natten. Förstår egentligen inte varför jag utsätter mig för sådana filmer gång på gång men svaret är väl att det råder en viss hatkärlek.

Blood Diamond
Kvällens film och även helgens klart bästa. Bra spänning och riktigt rörande. Av någon anledning har jag blivit intresserad och nästintill snöat in på andra länders historia. Denna gång var fallet Afrika och Sierra Leone och dess rörande och fruktansvärda, men ack så spännande, historia med manipulerade barnsoldater i spetsen. Hemskt. Jag njuter ofta mer av en film om den påverkar mig mer än att ge tillfredsställelse och gott humör under de närmaste timmarna. Vissa filmer ger så mycket mer, ett exempel är Blood Diamond.

Med och av den härliga Woody Allen. Svartvitt mästerverk och lite av drömmen för en gentleman i sina bästa år. Härligt lockande med konstnärliga och kulturella diskussioner, nattpromenader och fikapauser bland innefolket på Manhattan, jag kan inte annat än älska det. Intrycket förstärks endast av att visas i svartvitt, gör känslan så mycket mer stilfull och fränare. Just "Jag röker för att jag ser så oerhört snygg och sofistikierad med en cigg i handen"-mentaliteten ger mig små rysningar av välbehag. Woody Allen är kunglig och helt jävla rätt.

 

Efter en tidig hemkomst under gårdagskvällen valde jag att se andra halvan av The Butterfly effect för andra gången (jag har en viss tendens att se bra filmer flera gånger om, både positivt och negativt) och  jag blev något paff när slutet inte var alls som jag mindes det från första tillfället. Som tur var kunde jag snabbt konstatera att jag inte drabbats av minnesförlust då jag upptäckte att det finns minst två st olika slut. Ganska fascinerande egentligen. Slutet som visades igår var på sätt och vis bättre, kändes som ett klart vettigare och mer väntat slut än det som jag såg första gången. Hur som helst, en grymt fin och tänkvärd film. Tänk att pajasen Ashton Kutcher, stundtals skön humor iofs, kan göra en seriös och väldigt tänkvärd film, även om jag gillade The Guardian skarpt.

Jag såg den oerhört charmiga filmen Nördskolan med bland andra huvudrollsinnehavaren i Napoleon Dynamite. Skön komik och humor med lite allvarligare och tänkvärda repliker med kapacitet att sätta igång den filosofiska och grubblande personligheten, det roliga och lättsamma överväger dock trots det kraftigt i denna rulle. Nördfilmer har en viss förmåga att bli härligt charmiga och sköna, vissa scener innehåller även klar inspiration från Fight club vilket ledde till några sjukt roliga klipp. Många ljuvliga garv, hjärtligt välkomna i dagslägets stressiga tillvaro.

Dr. P's rules of dating

• Be dangerous; it's cool
• No compliments, EVER!!!
• Always get the girl alone
• Wherever you are, the place is lame!
• Relate to her
• Lie, lie, and lie some more

  

Den sedvanliga lördagseftermiddagarnas givna fotbollstittande utgick denna lata helg, matcherna kändes inte tillräckligt heta och dessutom bjöds det på en spännande film i någon grannkanal. I am Sam handlar om en ensamstående utvecklingsstörd fader, grymt skådespeleri, som strider för att behålla rättigheterna för sin dotter, vilket försvåras då dotterns IQ och kunskap överstiger pappans. Starkt och gripande som dessutom sätter tårkanalerna i rullning i denna film om kärlek och familjer som berör. Väldigt starkt också att följa advokatens utveckling under filmen, från strikt och misslyckad dissare till kärleksfull moder. Något av det bästa jag sett på ett väldigt bra tag, den tar sig in i hjärtat och stannar där. Stort plus även till soundtracket med en stor mängd olika tolkingar av Beatles, vilka Sam avgudar. Många sköna låtar.

Avslutade kvällen med Ett hus av sand och dimma och till en början var jag tveksam till att mata på med ytterligare en allvarlig film med klar risk för att beröra. Men handlingen kändes trots det allvarsamma spännande och trevlig. Den beskriver kulturkrockar och gapet mellan amerikaner och invandrare. Filmen tar inte ställning till någons sida men för egen del sympatiserar man mestadels med den amerikanska tjejen(, Iran-familjens seder och bruk är för mig helt främmande och oförståeligt för att jag ska kunna ta det till mig ordentligt. Åtminstone i detta fallet. Ännu en sorglig berättelse med ett inte lika lyckligt slut, oskyldiga och unga dödsoffer är bland det mest hemska som kan förekomma i filmvärlden.

Sammanfattningsvis kan jag bara säga att det nästan blev för mycket med två sorglig filmer som var svåra att smälta på en dag. För mycket tankar på för liten yta. Men ändå, två riktiga klassfilmer.
   

Klassikern från 1967 om en sann händelse, en av filmhistoriens viktigaste. Filmen som la grunden för de mer råa och våldsamma filmerna under 70-talet. För er outbildade handlar den om det förälskade, och något uttråkade paret Bonnie och Clyde, som ger sig ut på tur och rånar banker i USA. Väldigt lätt att sympatisera och känna för de fascinerande karaktärerna, kan bero på att de skildras väldigt glamouröst och i bra dager trots deras brottsbana. Tjusig och förtrollande handling med grymma framställningar av miljön. Det är också väldigt intressant att iaktta våldet och hur de skildrade det, en aning skillnad mot nutida motsvarigheter. Detta var också väldigt kontroversiellt då skildringen av våld och romantik var djärv och ny för publiken. Också härligt att betrakta modet och stilen under denna tidpunkt, uppskattas i stor grad. Grymt innehåll och enastående skådespelarinsatser av de skickliga och vackra Faye Dunaway och Warren Beatty. Högsta betyg!


           

Ikväll såg jag filmen Match Point, en film om turens roll i allas öde, regisserad av Woody Allen och med min favorit Scarlett Johansson i en av huvudrollerna. Mycket bra förutsättningar och skyhöga förväntningar med andra ord. Starten och första timmen av filmen var till och med bättre än jag hade väntat mig. Bra och trevlig stämning, handling och skådespeleri i brittisk överklassmiljö. Tennis i Lacoste-mundering, opera, konst och mycket pengar i omlopp. En ovan miljö för huvudrollsinnehavaren Jonathan Rhys Meyers, föredetta tennisproffs som via kontakter får inträde till det rika livet. Andra halvan av filmen höll dock enligt mig åsikt inte samma klass och handlingen tog vissa svängar som jag inte riktigt uppskattade.

Ändå är det en riktigt bra och underhållande film med vacker skildring över London och dess överklassliv. Klart sevärd trots att jag inte riktigt gillade vändningarna och överraskningarna, jag trivdes så bra i miljön att jag inte ville se dem lämna den. Och Scarlett kan man aldrig se för lite av. Lite The talented Mr.Ripley-stuk över rullen med likheter i både handling, till viss del såklart, och i stil.
 

En av filmerna om terrorattackerna 11:e september. En ganska enkel handling där man får följa två st poliser som fastnar i samband med ett av de många rasen och deras förtvivlade familjer. Den beskriver ganska bra hur hemskt det måste ha varit på plats när planen kraschade och man kände verkligen smärtan hos de drabbade. Förskräckelsen i hela USA var ganska tydlig. Dock tycker jag att filmen aldrig tog riktigt fart, huvudpersonerna sitter fast större delen av filmen och det händer i stort sett ingenting. Det riktiga engagemanget uteblev. Dessutom får deras fruar och deras förtvivlan stor plats i filmen vilket väcker känslor, men även här fattas djupet och en riktigt intressant historia. Dock väldigt bra och rejäla skådespelarinsatser, de höjer verkligen upplevelsen. Kan inte heller förstå hur endast 20 personer blev räddade ur katastrofområdet.

Sevärd film men inte mer än så. Jag föredrar helt klart den andra filmen på samma tema, United 93. Där kan man snacka om att bli berörd. Påverkade mig i väldigt mycket större utsträckning. Hade väntat mig klart mer från denna.