inbetweener

• att hela Hållsta är utan vatten. Detta har de tydligen annonserat om i Kuriren, som om att alla läser den noggrannt - Nej. Gissa om jag blir sur om jag inte får min dusch i morgon bitti.
• att en viss Inbetweener kör stenhårt med bollar och pinnar på friskis & svettis. Träningsvärk någon?!
• att Efterlyst fick ett flertal oberoende tips på bankrånarna. Det känns nödvändigt, polisen här i stan lär ju inte kunna lösa något på egen hand.
• att Eskilstuna kommun planerar att ta hit hela kungafamiljen till stan på nationaldagen 6 juni för något firande samtidigt som tydligen några tar studenten. Nu är risken att vårt studentdatum kommer att flyttas, för kungen kan ju inte trängas med skräniga ungdomar. Blir isf antagligen dyra pengar för kommunen att betala för alla lastbilar och flak som redan har beställts till det datumet och som då måste avbokas och beställa nya till annan dag, eller får vi ungdomar stå för de kostnaderna?! Smidigt.

Min hunger och jakt efter nya tilltalande band och artister verkar aldrig vila. Det kan dock leda till vissa problem, visserligen ett riktigt I-landsproblem om man jämför med vad andra går igenom men fortfarande något som skapar huvudvärk i mitt överbelastade huvud. Min mp3 har på tok för lite utrymme för att kunna freda stormen av all inkommande musik, detta betyder att jag med viss ångest tar itu med uppdateringar av innehållet, alldeles för bra musik får stryka på foten för att ge plats. Dessutom finns risken att om jag inte blir överväldigad eller åtminstone klart tillfredsställd vid första genomlyssningen kan det lätt hamna i skymundan och falla i glömska. Alla som verkligen känt musiken och texterna växa för varje lyssning vet att detta kan vara ett stort misstag, bra musik får inte gå till spillo. Då kan det faktiskt, tro det eller ej, vara tacksamt med långa pluggkvällar där nykomlingarna verkligen får en ordentlig chans innan de läggs åt sidan.

Jag presenterar Dave Matthews Band, ett erfaret band som räknas som riktigt stora i USA men väldigt anonyma i Sverige. Anonyma kan visserligen vara en ganska passande beskrivningen i vissa låtar då de knappast slår sig in bland husgudarna men tillräckligt bra för att spelas frekvent en tid framöver.

I dagens exklusiva filmvärld där man tävlar i att ha mest tekniska effekter är det ibland skönt att bryta strömmen och njuta av ett äldre mästerverk. Jag såg filmen Cal, som beskriver Nordirland och som visar det oroliga och totalt meningslösa bråkandet under 1980-talet. Huvudpersonen, Cal, som är i kontakt med IRA (Irish Republican Army) och gör diverse chaufförsjobb för dessa, alltid intressant att få följa dessa kriminella världar. Han förälskar sig i en kvinna vars man blivit mördad av IRA, med inblandning av Cal själv, ett år tidigare. Det lägger grund för ett spökande samvete fyllt med starka scener. Oerhört gripande handling kryddat med ett fantastiskt soundtrack av den otrolige Mark Knopfler, bara det är värt att kolla på filmen för.

Falskhet är något som väcker mycket känslor bland väldigt många. Självklart är det i de flesta fall att föredrar om man kan vara ärliga mot varandra vilket minskar risken för missförstånd och onödigt tjafs. Ändå är de flesta människor mer eller mindre falska vilket är ett gyllene exempel på dubbelmoralen som genomsyrar vårt avlånga land. Personer vi egentligen inte gillar eller hyser förakt emot växlar vi enkelt några meningar med om man springer in i varandra på stan. Och det tycker jag hur konstigt det än låter är ganska skönt. Varför tala om för någon att denna är en fitta och samtidigt bete sig som en fitta själv?! Det vinner ju inte någon på. Själv skulle jag känna en väldig press och uppleva det som tortyr att säga vad jag egentligen tycker vid många tillfällen, är det inte bättre att uppfattas som positiv och trevlig istället? Om jag har en dålig dag vill jag inte att det ska förstöra en vänskap eller ett betyg bara för att jag känner behov av att vara extremt ärlig.

Att något ack så hatat kan vara så populärt att utnyttja bland majoriteten är intresseväckande. Men det är bättre att svälja, ta ett djupt andetag och hävda, med all världens falskhet, att falska människor är den sämsta sorten. De håller sig ju i alla fall på banan utan att skapa irritation. Nu ska man inte dra alltför stora växlar av mitt snack denna högtravande måndagskväll, ärlighet vara alltid längst men bra falskhet är också nyttig så att Fristadstorget inte förvandlas till en krigszon av en massa hatande människor. Det gäller, att som den bästa inbetweenernen, kunna se fler färgtoner och gråskalor än svart och vitt. Den största delen av tiden behöver vi ju inte vara falska, för då har vi valt att spendera den med folk vi på riktigt tycker om. Uppskatta de som verkligen förtjänar det istället, det gör vi alldeles för lite.

Jag är högst medveten om att jag tittar alldeles för mycket bakåt. Framtiden och nuet borde egentligen vara högre prioriterade. Men vissa kvällar är bättre än andra och denna fick jag uppleva total frihetskänsla, exstas (som kan frambringa både det ena och det andra, lyssna 00:46 in i klippet) och tomhet över att det tog slut så fort. Men ändå något som jag vill känna och uppleva betydligt oftare. Lätt en av de bästa kvällarna år 2007.

Den senaste tidens ökning av kriminalitet och brottslighet i Eskilstuna  går mig allt mer på nerverna  och är numera en av huvudanledningarna till att jag vill lämna den här staden, som jag egentligen hör och häpna trivs ganska bra i. Under föregående vecka skedde det ett stort antal i banker och affärer, gårdagens nyhet handlade om en inbrottsraid mitt på ljusa dagen. Detta blandat med den vanliga dosen av misshandel efter varje helg. Lägg därtill en fullständigt inkompetent polis, att åka till fel bank är pinsamt och oacceptabelt, så förstår man vilken ohållbar situation det är. Jag blir bara så trött. Folk och främst ungdomar verkar helt sakna respekt och empati. Ökningen är visserligen stor i hela samhället och landet men Eskilstuna gör verligen skäl för det inte alltför smickrande smeknamnet, Sveriges Chicago. Då det knappast råder nyhetstorka här i staden hade jag väntat mig att behovet och användandet av lokaltidningsbesvikelser och fullständigt ointressanta och hemska skvallernyheter skulle minska men ack, ack så fel jag hade. Jag är ännu mer trött på det som tydligen intresserar det svenska folket som utan eftertanke sväljer allt med hull och hår och vårt lands i majoritet usla journalister.

Med risk för att få kritik, till mitt försvar måste jag dock säga att jag fick höra dagens stora skvallertidningshändelse på annat håll, måste jag kommentera den patetiska aik-spelaren Dulee Johnsons senaste brott. Att upprepade gånger kört rattfull, misshandlat sin fru och diverse annat som tydligen inte nått medierna i samma grad måste ju bara denna gång leda till fängelse? Med förståndet i behåll kan man inte fatta något annat beslut, hög tid att spärra in pajasen innan han dödar någon oskyldig. Tills dess får han dock gärna ställa till med fler rackartyg som leder till trubbel för dennes förening. Det övergår också mitt förstånd hur gnaget kan välja att inte sparka snubben trots upprepade förseelser men vad vet jag, det kanske tillhör aik-stilen. Om detta kan ni läsa mer om på den eminenta sidan 11433.NET.

Sambassadeur är ett band som säkert inte är någon ny bekantskap för alla, deras första album släpptes ju faktiskt så tidigt som 2005. För mig är det dock en ganska ny upptäckte som kom i samband med deras nya platta, Migration. Efter några veckors genomlyssning och en hel del repeat i Media player har jag inget problem med att säga att de är det bästa som hänt indiepop-scenen och sverigepop i allmänhet på väldigt, väldigt länge. Kombinationen starka och behagliga melodier tillsammans med sångaren Anna Perssons lätt viskande och lugna röst är oslagbar och mycket tillfredsställande. Trevliga utan några som helst skavanker och en härlig variation av lugna och lite snabbare melodier, och sångarens omväxling mellan lite ljusare och mörkare röst. En oerhört, vackert och tilltalande musik och jag kan inte bestämma mig om jag bara vill lägga mig ner och njuta eller upp och dansa. Den träffar rakt in i hjärtat där den hör hemma, oavsett om det är kallt och ruskigt regnoväder en trist höstdag eller en varm och vacker sommarkväll där du vandrar hem genom natten.

Annat som är charmigt och tilltalande med bandet är deras totala vägran att ändra ljudet som de vill skapa och åstadkomma. Röster har höjts hos många om att till exempel sångaren borde sjunga starkare, något som bandet aldrig skulle acceptera. De vill inte nå framgång till vilket pris som helst, vilket är trevligt att se i dessa tider när de flesta gör allt för sin stund i rampljuset. Ett grymt trevligt band som jag tror kommer spelas ganska oavbrutet hemma hos mig den kommande tiden.

Träffarna på youtube är ytterst få, något som även det till viss del är tilltalande. Den som suktar efter mer föreslås surfa in på deras Myspace. Där rekommenderar jag att ni kollar in låten "Final say".

Ingen är perfekt, även jag har mina brister och många av dem är betydligt värre än de som postat nedtill. Men likväl, lite biktmaterial:

• Jag har inte sett någon av Gudfadern-filmerna. Skäms duktigt för det.
• Metallica - Nothing else matters. Jag kan erkänna att det är ganska kasst att inte känna igen den, den är ju faktiskt ganska bra för att vara Metallica.
• För en tid sedan hittade jag i en gammal mp3-mapp en låt med Per Gessle. Den försvann illa kvickt. Svergies fotsvamp, dock så är ju som sagt Roxette helt okej tack vare Marie Fredriksson.
• Jag hoppas att Expedition Robinson ska börja spelas in igen.

Det var allt för stunden, skönt att lätta sitt hjärta lite grann.