inbetweener

Min känslomässiga och mentala formkurva pekar för tillfället rakt nedåt, det känns som att all min motivation, känsla för vad som är rätt och fel samt positivitet bara runnit av mig, oavsett om det gäller prov, reklamfilm, träning, framtiden, utstyrsel eller nöjen. Det är helt enkelt inte kul just nu. Allt verkar gå emot mig, egentligen är det inte de mest stora orsakerna, jag trvis med vad jag än tar mig för och i alla möjliga sällskap, men i nuläget räcker det inte. Till råga på allt måste det självklart regna också, nästan inget kan göra mig mer deprimerad. Men då och då tränger sig några solstrålar och ljusglimtar fram som får mig att känna mig hel och sprudlande igen, det kan vara en diskussion, en snäll mening, en elak mening ;), ett uttalande eller en kommentar, filmsnutt, outfits, konst, påtaglig abstinens eller en låt. Idag gör Kate Nash mig glad, ett gyllene exempel på att man inte alltid ska avvisa en sång eller artist vid första försöket. Musik har en fin förmåga att kunna utvecklas och bli bättre för varje genomlyssning, eller sämre som den negative skulle muttra. Jag gillade inte alls denna låt första gången men numera är den en klar favorit. Underbar London-accent och härligt tonläge. Väldigt ung också ('87), är det artister som numera når framgång i yngre år eller är det jag som börjar bli gammal som blir förvånad när någon jämnårig eller i närheten slår igenom?!