Jag är en backspegel.

Häromkvällen roade jag mig med att läsa gamla uppsatser och arbeten från gymnasietiden samt postade inlägg i denna blogg. Helt klart intressant och spännande att följa förändringens bana och tankarna inför det som nu har upplevts. Planer har gått i stöpet, nya riktlinjer har skapats och tiden har gått skrämmande fort. Jag kan erkänna att jag var orolig för vad som väntade efter studenten, med all rätt utifrån allt som skedde, men som det ser ut nu har allting klarat upp sig ganska bra. I slutändan har de negativa händelserna medfört mer framgång i långa loppet. Det oförutsägbara som kallas livet eller nånting. Jag har också upptäckt att jag saknar skolan och studerandet. Att få skriva och prestera, träffa härliga människor, skapa och bygga inför en framtid. En framtid som har alla möjligheter att bli lyckad, när jag väl har funnit rätt väg. En hunger som förhoppningsvis kommer växa sig ännu starkare tills tiden väl är inne.

Jag fyller 20 bast i år. Det skrämmer mig. Ungdomens vackra år springer iväg som vildhästar över gröna ängar. Jag vill inte riktigt. Jag vill, och behöver, vara 19 ett bra tag till. Som det känns nu.

Hatet och viljan att komma bort från Eskilstuna har till slut även nått min kropp, och denna gång inte i falsk tappning. Senare än för de flesta andra. Ovdikommande. På sätt och vis är det mer rättan tid. Stan känns utpumpad, det finns inte mycket mer för mig att uppleva här tror jag. Trappstegen tornar upp sig. Jag bygger upp längtan och hopp om hur nästa våning och toppen ser ut. Jag laddar för att ta nästa steg. Tvärtom mot studenten känns det bara bra, mognaden är kanske äntligen här i sin rätta form. Och den är allt annat än oätlig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0