inbetweener

Tack vare myspace har jag på senare tid kunnat utöka mitt egna förråd av svenska indiepopgrupper, för många finns det, alternativt har funnits, ute i landet. Trevligt att kunna blanda det typiskt brittiska soundet med inspirerad svensk dito.

Gruppen med det sköna namnet Southside Stalkers ifrån Stockholm har levererat den sköna låten Five.

Min hunger och jakt efter nya tilltalande band och artister verkar aldrig vila. Det kan dock leda till vissa problem, visserligen ett riktigt I-landsproblem om man jämför med vad andra går igenom men fortfarande något som skapar huvudvärk i mitt överbelastade huvud. Min mp3 har på tok för lite utrymme för att kunna freda stormen av all inkommande musik, detta betyder att jag med viss ångest tar itu med uppdateringar av innehållet, alldeles för bra musik får stryka på foten för att ge plats. Dessutom finns risken att om jag inte blir överväldigad eller åtminstone klart tillfredsställd vid första genomlyssningen kan det lätt hamna i skymundan och falla i glömska. Alla som verkligen känt musiken och texterna växa för varje lyssning vet att detta kan vara ett stort misstag, bra musik får inte gå till spillo. Då kan det faktiskt, tro det eller ej, vara tacksamt med långa pluggkvällar där nykomlingarna verkligen får en ordentlig chans innan de läggs åt sidan.

Jag presenterar Dave Matthews Band, ett erfaret band som räknas som riktigt stora i USA men väldigt anonyma i Sverige. Anonyma kan visserligen vara en ganska passande beskrivningen i vissa låtar då de knappast slår sig in bland husgudarna men tillräckligt bra för att spelas frekvent en tid framöver.

Jag är högst medveten om att jag tittar alldeles för mycket bakåt. Framtiden och nuet borde egentligen vara högre prioriterade. Men vissa kvällar är bättre än andra och denna fick jag uppleva total frihetskänsla, exstas (som kan frambringa både det ena och det andra, lyssna 00:46 in i klippet) och tomhet över att det tog slut så fort. Men ändå något som jag vill känna och uppleva betydligt oftare. Lätt en av de bästa kvällarna år 2007.

Sambassadeur är ett band som säkert inte är någon ny bekantskap för alla, deras första album släpptes ju faktiskt så tidigt som 2005. För mig är det dock en ganska ny upptäckte som kom i samband med deras nya platta, Migration. Efter några veckors genomlyssning och en hel del repeat i Media player har jag inget problem med att säga att de är det bästa som hänt indiepop-scenen och sverigepop i allmänhet på väldigt, väldigt länge. Kombinationen starka och behagliga melodier tillsammans med sångaren Anna Perssons lätt viskande och lugna röst är oslagbar och mycket tillfredsställande. Trevliga utan några som helst skavanker och en härlig variation av lugna och lite snabbare melodier, och sångarens omväxling mellan lite ljusare och mörkare röst. En oerhört, vackert och tilltalande musik och jag kan inte bestämma mig om jag bara vill lägga mig ner och njuta eller upp och dansa. Den träffar rakt in i hjärtat där den hör hemma, oavsett om det är kallt och ruskigt regnoväder en trist höstdag eller en varm och vacker sommarkväll där du vandrar hem genom natten.

Annat som är charmigt och tilltalande med bandet är deras totala vägran att ändra ljudet som de vill skapa och åstadkomma. Röster har höjts hos många om att till exempel sångaren borde sjunga starkare, något som bandet aldrig skulle acceptera. De vill inte nå framgång till vilket pris som helst, vilket är trevligt att se i dessa tider när de flesta gör allt för sin stund i rampljuset. Ett grymt trevligt band som jag tror kommer spelas ganska oavbrutet hemma hos mig den kommande tiden.

Träffarna på youtube är ytterst få, något som även det till viss del är tilltalande. Den som suktar efter mer föreslås surfa in på deras Myspace. Där rekommenderar jag att ni kollar in låten "Final say".

Vissa dagar borde man inte ens gå upp ur sängen. Att försova mig men ändå ta det ordinarie transportalternativet till skolan är bland det värsta jag vet. Jag behöver min dusch, några lugna minuter med sportbilagan vid frukostbordet och tandborstning framför text-tv. Idag väcktes jag en halvtimme försent men ändå i tid för att med stress kunna hinna med bilen. Allt som oftast är det mitt samvete som tvingar mig att komma i tid trots att det ur vissa aspekter hade vart bättre att ta nästa chans med bussen. En stressad morgon kryddat med att inte känna sig helt fräsch, irritation, skumma lärare och även nedklädd dagen till ära kan i värsta fall förstöra stora delar av dagen.

Vid dessa tillfällen är bästa knepet, föga oväntat, att lugna ned sig med lite musik och avslappning. Idag valde jag den tidigare Libertinesbasisten John Hassalls nya band Yeti. Deras första och hittills enda album (eller om det är någon form av EP) ,som märkligt nog endast släpptes i Japan förra året, håller mycket hög klass. Dessutom är åtminstone ett par av låtarna, bland annat den mest kända "Never lose your sense of wonder", så gamla som från 2005. Kanske har de haft svårt att slå igenom, vad vet jag?! Nu har jag dock hört att de har planer för att släppa nytt ganska tidigt detta år, väntar med spänning.

Likheter med Libertines och Babyshambles kan höras. Kul och intressant är även att varje bandmedlem tydligen inför sina egna influenser och typ av favoritmusik i musiken och skapar Yeti-ljudet. Allt från Beatles, olika former av teatermusik, elgitarr och lite Led Zeppelin-stuk.

Som vanligt får ni lite smakprov.