inbetweener

Att vara partisk är enligt många vilseledande och inte lika mycket värt som en oberoendes åsikt i en fråga. Jag är itne på samma planet, men så är jag ju också väldigt färgad av mig ;) Inget fel med det enligt min mening, även om det är viktigt för din personliga utveckling att kunna se fler gråskalor än svart och vitt. De jag håller kära försvarar jag med mitt liv, med näbbar och klor och alla andra kroppsdelar jag kan ta till när hackspettarna går bananas. Att bry sig så mycket om någon eller något kan i de flesta fall vara viktigare än att se nyktert eller kritisk på det inträffade. Det finns mycket som ligger varmt om hjärtat. Oasis är på sätt och vis en del av mig. Det blod som pumpas i mina ådror.

Euforin och extasen av en ny skiva från dessa gentlemän har bidragit till ett gladare jag. Ett lyckotillstånd, om än temporärt. Hur bra Dig out your soul är vågar jag kanske inte säga, inte ännu. Dessutom lär det för de flesta vara ovidkommande då det som sagt ska mycket till för att jag ska kritisera mina hjältar. Kan också lägga till att det är ganska irrelevant för mig vad andra tycker, oavsett är det tillräckligt för min del. Hur den står sig mot tidigare album, och i synnerhet de två första mästerverken, är jag alldeles för färsk och för mycket junis för att ens vilja uttala mig om. Att bräcka dem två går inte, det räcker så. Inte ens värt att försöka sig på en jämförelse.

Med lätthet kan jag dock säga att skivan innehåller några riktigt tunga låtar. "The Shock of the Lightning" är ös som aldrig förr. "Falling down" är helt otroligt bra och "Bag it up" är en fullständigt lysande inledning. Den absolut största överraskningen är dock att det är Liam som har skrivit skivans bästa spår, utan tvekan. "I'm Outta Time" är magisk rakt igenom, så mycket känslor. Oasis för mig. Utan konkurrens Liams bästa alster någonsin.

 

Under en period där det mesta verkar gå käpprätt åt helvete får man glädja sig för det lilla. För det där lilla extra som gör en lite gladare och som sprider lite värme till fingertopparna. Eller litet och litet, egentligen är det ju stort! Oasis ska ju släppa nytt album snart för sjutton! Oavsett vilken kvalite nya plattan håller så blir det riktigt, riktigt intressant och roligt med lite nytt material från desa hjältar. Mina förhoppningar är riktigt stora om att de verkligen kommer att leverera med ett riktigt klassalbum, kan knappt vänta på att få fram informationen om vad som sker.

*Albumet kommer tydligen heta Dig Out Your Soul. Känns ändå charmigt och härligt om man nu ska tolka precis allting.
*Första singeln heter The shock of the Lightning och kommer släppas i slutet av september. Spännande.
*Bröderna Gallagher har sagt att albumet inte kommer innehålla några akustiska gitarrer och vara lite mer groovy än tidigare. Jag älskar akustiska gitarrer men det känns ändå rätt att de håller sig till den stilen.
*De storkäftade bröderna säger som vanligt att det kommer att låta hur bra som helst, framförallt live, och nog för att man blivit lite besviken förut men det släcker inte min glöd direkt.

Let's have it!

På grund av jobb och praktik på diverse olika håll i vårt land har min efterlängtade rapport från arvikafestivalen blivit kraftigt försenad men nu kommer den med smälta intryck som verkligen har legat på lager för att få utforska rymden. Som många redan vet uttryckte jag inför festivalen en viss tveksamhet hurvida jag går in under kategorin festivalmänniska eller inte, mina osäkerheter spolades snabbt bort. =)

I kraftigt numerärt underläge vad gäller fylla anlände jag på egen hand till campingen ganska sent på onsdagskvällen. Då jag tvingades gå runt hela campingområdet (minusbetyg till funktionärerna ;)) var inte mitt humör på topp men det svängde fort med hjälp av Sofiero och ett glatt gäng på plats. Kvällen och natten förlöpte med stor fest över hela området, precis som det ska vara eller någonting.

Musiken inleddes med härliga Timo och hans band. Något som jag skulle gett betydligt större uppmärksamhet om jag inte nyligen hade sett dem i Eskilstuna. Dock aldrig fel såklart. Detta följdes upp med påbörjat party och urspårning med tillhörande röj på Familjen respektive Slagsmålsklubben. Långt ifrån den musik som jag i mina ensamma stunder kan uppskatta men i lägen som detta, när partyhumöret är på topp och adrenalinet pumpar, fungerar det mer än utmärkt. När man började lugna ner sig något passade Håkan bra. Från en lite mer avskild plats bort från trängseln kunde jag njuta av det som jag aldrig på riktigt allvar kunnat njuta ordentligt av, härligt och fint rakt igenom. I min värld har han verkligen blivit så mycket bättre, alltid roligt när det händer.

The Kooks

Var torsdagens, och en av hela festivalens, stora höjdpunkter och som de levererade. Wow-känsla under hela konserten och Luke briljerade med sin magi ett stort antal gånger. Att få höra låtarna, främst från första skivan, som skänkt mig så mycket glädje vid så många tillfällen, gav extas och frihet. Jag ville att kvällen aldrig skulle ta slut. The Kooks är och förblir giganter och hjältar i min bok.

Denna kväll avrundades om jag minns rätt med liraren Danger som inte alls var vad jag trodde och tur var det. Skön kille minst sagt och imponerande arrangemang. Gillart!

Fredagen bestod till en början av rehab på badhuset vilket var oerhört välkommet och avslappnande. Skönt att få känna sig som en människa åtminstone ett litet tag.

Kent

Med viss skeptism hakade jag på strömmen med lite lokalpatriotiska tankar i bakhuvudet. Men vilken kväll det blev! Alla mina tveksamheter till Kent blev bortblåsta, något som jag är tacksam för, och det hela utvecklade sig till en av festivalens bästa. Klass rakt igenom! Känsla, gåshud och lycka i en enda salig blandning.

Jag hade sett fram emot Interpol, ett band som jag lyssnat en hel del på genom åren och visst var det ganska bra. Kul att ha sett dem men de kändes lite inspirationslösa tyvärr, en-dag-på-jobbet-känsla med några få toppar som höjde temperaturen. Halvdan känsla i slutet.

Kate Nash, vilken dag var det?, var charmig som alltid. Med den härliga accenten sjunger hon rakt in i mitt hjätys. Hela vårens låt Foundations är tokgrym.

På lördagen kom ovädret, åska och kraftigt regn. Som tur var klarade sig tältet där man myste med diverse sköna människor och laddade upp kraftigt inför kvällen. Minns inte alla jag såg denna dag men sköna killar som Maps gav ett skönt intryck, ska helt klart söka upp mer med dem.

Death Cab for Cutie

Mina åsikter om dessa skönsjungande herrar förstärktes endast under denna spelning. Genier allihopa även om jag hade ändrat i låtlistan lite om jag hade haft möjlighet. Ben Gibbard med en akustisk gitarr och I will follow you into dark kommer dock att sitta under skinnet på mig en lång, lång tid. Något av det absolut bästa jag varit med om. Min låt. Kan inte annat än älska.

Allt som allt hade jag det riktigt jävla bra. Kul och underbart folk överallt (både alla kända sköna face och nya härliga bekantskaper) tillfredsställande musik och festande värt namnet. Kommer aldrig att glömma Arvika-08 och min första festival. Så sjukt tacksam över att jag kom iväg.

För några månader sedan var jag tillfälligt såld på några av det gamla bandet Portisheads låtar, framförallt Roads och Wandering star. Självklart firar gruppen det genom att ge ut sin första nya skiva på 10 år, inte dåligt. Nu har jag lyssnat lite på den och egentligen är jag inte kunnig nog inom denna genre för att kunna ge ett rättvist betyg, stilen är inte något jag lyssnat överdrivet mycket på direkt, men särskilt bra tycker jag tyvärr inte den var. Min förhoppning var förvisso endast att kunna hitta någon eller ett par bra låtar att lägga till min fåtaliga samling med dem men de låtar som räknas som de bästa på skivan ger jag inte mycket för. Återföreningar och återkomster är inte alltid bra. Dock så är det ju lite kul att bryta mönstret lite mot vad jag vanligtvis lyssnar på, gud vet att det kan behövas även om min smak är bred.

När jag var 16 år irrade jag runt utan eftertanke och utan något som helst grepp om tillvaron. En naiv outvecklad tonåring med framtidsdrömmar och med förhoppning om att livet skulle bli lika lätt som i yngre dagar. Andra skrev i 16-årsåldern låtar som nått stor framgång över hela världen och fått uppskattning från alla världens hörn. Låtar som verkligen står för och beskriver någonting.


Jackson Browne - These days
Helt otroligt att en 16-åring kan skriva en lått om nostalgi och jämförelser mellan då och nu. Helt klart i en klass för sig.


The Kooks - Naive
Sångaren Luke Pritchard skrev denna jättehit när han var 16. Inte lika stor eftertanke kanske bakom som i föregående men ändå en grym låt, här i akustisk version. Härliga accenten dessutom. Kan dessutom vara värt att nämna att han varit ihop med underbara Katie Melua, en klar merit.

En magisk debutplatta ger självklart skyhöga förväntningar på nästföljande album. I fallet The Kooks motsvaras förväntningarna på nya skivan helt och hållet, vilket egentligen är ganska konstigt då man jämför med deras första platta som är briljant rakt igenom. Jag gick in med inställningen att det är i stort sett omöjligt, åtminstone enligt min mening, att kunna toppa mästerverket Inside In/Inside Out. Det medförde att jag inte riktigt kunde uppskatta den första genomlyssningen fullt ut, men efter några dagar kan jag bara konstatera att Konk är grym. Den kommer antagligen inte väcka lika mycket känslor och engagemang hos mig som Inside In/Inside Out har gjort men ändå en självklar plats i mp3:n en lång tid framöver. Just att de klarar av att hålla en jämn hög nivå under hela skivan är riktigt imponerande och något jag även reagerade på vid debutplattan, starkt rakt igenom. Enkla men underbara popmelodier tillsammans med sångaren Luke Pritchards charmiga röst är oemotståndligt och placerar sig i hjärtat. Jag kan inte annat än älska detta band, så sjukt jävla bra! Lycklig.

Jag hittade för övrigt en ganska skön beskrivning av dem levererat av redaktören för Nöjesguiden, Carl Reinholdtzon-Belfrage: "Ett Babyshambles för den intelligenta generationen."

 

Två låtar från nya skivan:


Always where I need to be