inbetweener

Att vara partisk är enligt många vilseledande och inte lika mycket värt som en oberoendes åsikt i en fråga. Jag är itne på samma planet, men så är jag ju också väldigt färgad av mig ;) Inget fel med det enligt min mening, även om det är viktigt för din personliga utveckling att kunna se fler gråskalor än svart och vitt. De jag håller kära försvarar jag med mitt liv, med näbbar och klor och alla andra kroppsdelar jag kan ta till när hackspettarna går bananas. Att bry sig så mycket om någon eller något kan i de flesta fall vara viktigare än att se nyktert eller kritisk på det inträffade. Det finns mycket som ligger varmt om hjärtat. Oasis är på sätt och vis en del av mig. Det blod som pumpas i mina ådror.

Euforin och extasen av en ny skiva från dessa gentlemän har bidragit till ett gladare jag. Ett lyckotillstånd, om än temporärt. Hur bra Dig out your soul är vågar jag kanske inte säga, inte ännu. Dessutom lär det för de flesta vara ovidkommande då det som sagt ska mycket till för att jag ska kritisera mina hjältar. Kan också lägga till att det är ganska irrelevant för mig vad andra tycker, oavsett är det tillräckligt för min del. Hur den står sig mot tidigare album, och i synnerhet de två första mästerverken, är jag alldeles för färsk och för mycket junis för att ens vilja uttala mig om. Att bräcka dem två går inte, det räcker så. Inte ens värt att försöka sig på en jämförelse.

Med lätthet kan jag dock säga att skivan innehåller några riktigt tunga låtar. "The Shock of the Lightning" är ös som aldrig förr. "Falling down" är helt otroligt bra och "Bag it up" är en fullständigt lysande inledning. Den absolut största överraskningen är dock att det är Liam som har skrivit skivans bästa spår, utan tvekan. "I'm Outta Time" är magisk rakt igenom, så mycket känslor. Oasis för mig. Utan konkurrens Liams bästa alster någonsin.