inbetweener

Dirty Pretty Things nya platta var efterlängtad och nu har den gått varm hemma hos mig i några veckor. Ex-Libertinen Carl och hans grabbar har alltid legat mig varmt om hjärtat. Jag älskade The Libertines och allt de skapade, men uppbrytningen kanske inte var helt fel ändå. Mästaren och geniet Pete Doherty har utvecklats modell grande och bara blivit bättre och bättre i takt med nytt material. Samma sak kan man säga om Carl Barât, tidigare fick han föga förvånande nog stå lite i skuggan av Pete, men har genom sitt nya band verkligen visat att han är ett musikaliskt geni även han.

Min relation till dessa olika grabbar och band är kärleksfull och djupt gången i mina ådror. The Libertines blev lite av inkörsporten för min del till musikstilen, vilket jag inte är ensam om, gud vet hur många indierock-band de har inspirerat och legat grund för. Jag följde med Pete Doherty med viss skeptism som snabbt försvann när han och Babyshambles verkligen krossade alla förväntningar. Vid denna tidpunkt var jag inte lika påläst och upptäckte Dirty Pretty Things ganska sent, men så totalvärt att känslan fortfarande sitter i.

Jag har överhuvudtaget svårt att kritisera dessa gentlemän, de har gjort för mycket för mig och mitt musikintresse för det, och eventuella brister i vissa av de nya låtarna blundar jag lätt för. Med Romance At Short Notice är det lätt, den är bra. Riktigt bra. Några lite väl stökiga låtar om jag ska nämna något, men vad annat kan man förvänta sig, vem blir inte lite rebellisk mellan varven =) Några självklara favoriter finns faktiskt redan. Första singeln Tired of England är nummer ett och dessutom blev jag tidigt svag för den vackra Truth begins. Jag blir glad.