inbetweener

Höst är dystert, trots det ofrånkomliga mysiga som emellanåt infinner sig. Hur man än vänder på det känns allt en aning mer negativt. Tristare. Gråare. Mer behövs inte säga. Hösten får mig på sämre tankar. Åtminstone är känslan så.

Ge mig en rabarber-inspirerad halsduk och misströsta till Grand Archives. Ännu ett band från Seattle.

För övrigt är Into the wild en av de bättre filmerna jag sett. Om den gjorde mig på bättre humör vet jag dock inte.

Tydliga ålderstecken på mig själv som tyvärr inte kvalar inte på kulramen angående vuxenpoäng: Jag tar med mig jobbet hem. Och svensk som jag är så bloggar jag självklart om det också. I nuläget tar det dock egentligen upp all min tid då jag på kvällarna är alltför trött för annat än att utöka min identitet som tv-serienörd och spendera tid framför denna kommunikationsmaskin. För det är tufft just nu. Roy Keane-tufft. Gangster-tufft. Högt tempo under hela dagen och ständigt växande orosmoln i skepnad av gnabb och oroligheter. Det ska väldigt mycket till för att min tålamodsgräns ska överskridas, däremot är mina begränsningar gällande huvudvärk och lätt irritation inte lika smickrande. Plus att jag ännu, enligt min åsikt, inte har den pondus och auktoritet som krävs för att ryta till och få till en förändring. Inte för rytandets skull, den kvoten är redan överfylld och i solklar majoritet, utan snarare för att få till ett bättre och mer hälsosamt klimat.

En liten näsduk i floden är dock att det tydligen är allt annat än ovanligt. Mer regel än undantag för de med samma titel och benämning som mig. En något tyngre period efter en lyckosam start. Vi har grävt en grop tillsammans men upptäcker i efterhand att den är för djup. Jag ropar efter en stege. Stegen är rostig och skramlig vilket gör att man sakta men säkert tar sig uppåt. Upp kommer jag förhoppningsvis, och med största sannolikhet, att komma. Frågan är hur länge det kommer att dröja, för nu har det varit jobbigare än vanligt mycket mer frekvent än vanligt. Om jag nu har rättighet att prata om vad som är vanligt eller inte efter min korta tid. Ljuspunkter och stjärnskott kommer lyckligtvis fortfarande stadigt. Gulliga ungar, härliga skratt osv. Och för att återknyta till gangsterstilen, man måste ju ligga på samma nivå som eleverna och göra sig förstådd genom att prata samma språk. Fett me bra, bruschan, yao med kepan på sned i ett inte alltför tillfredsställande poserande uttryck . Nödvändigt bränsle ändå likförbannat. Viktigt att bjuda på sig själv för att skaffa respekten, vilket väldigt få verkar ha i deras ålder tyvärr (Det var bättre på min tid-tugg :)), och på det sättet utveckla en fungerande relation.

Nog om det nu. Jag kämpar och kommer förr eller senare ut från tunneln. Då vet ni. Jag trivs kanon, men allt i livet går i perioder, upp och ner. Mors!

Vandrandes mot den alternativa sovplatsen natten mot lördag skedde som sedvanligt den traditionella utvärderingen av kvällen och vad den hade att erbjuda. Med en uppkommande förkylning, en alldeles för tunn jacka och en tung uppförsbacke innan den varma lägenheten var analysen något negativ. Vi klagar på hur kvällen utformade sig, det skrala utbudet staden har att erbjuda och majoriteten av bittra, idiotiska människor. Trist tänk, sanningen svider, men så oerhört fel när man trots allt har spenderat kvällen med några av de skönaste man känner. De allra underbaraste som man tycker så mycket om, som man alltid väntar sig träffa när det vankas helg. Som man kanske tar för givet och inte visar den uppskattningen de i allra högsta grad förtjänar. Troget återkommande umgänge helg efter helg kan självklart ses som uppskattning nog men lyckan som dessa frambringar kan aldrig hyllas i överdriven form.

Trots att många kan uppfattas som fullkomliga tror jag att ingen av de jag umgås med är perfekta. De kan vara för aggressiva, välja dåliga vägar och osmarta val, vara för pissnödiga eller för negativa, fullständigt oväsentligt i förhållande till den trogna lojalitet som alltid lyser klarast. Godhjärtade och härliga människor enda in i ryggmärgen. Den oavkortat bästa mentaliteten. Den skönaste taggningen. Den kloka. Den roligaste. Den snälla osv. De som utan vidare förklaringar eller snack alltid finns där och förgyller ens tillvaro. Så många härliga personer som gör allt lättare, så många härliga minnen under långa sömnlösa nätter. Oavsett vilka ni är, var ni befinner er idag eller om 5 år, om ni känner samma sak eller inte, så älskar jag er och det är ett riktigt privilegium att få umgås med er alla. Ni gör allting värt det, oberoende av om det var en bra kväll eller inte. När man är som mest sentimental och helst skulle vilja ta en nattpromenad för fortsatt tanke är det dags att sova.

Två veckor som en hårt arbetande man. 9-17. Trött, sliten och somna framför teven. That's the way. En månad med sovmorgon blir en stor omställning. Väl inne går det snabbt så att säga. Det kunde man visserligen känna under egna skolåren också men ändå stor skillnad. Nu slipper man våndan som infann sig under de allra värsta långa lektionerna och den segaste tiden. Nu njuter jag istället av att ge nekande svar på "kan vi sluta tidigare?". En viss naivitet det där, tror man på sig själv när man frågar samma fråga i stort sett varenda lektione?! Aldrig att jag var likadan i den åldern, aldrig. På tal om det så blir det självklart mycket jämförelser under dagarna för min del. Ganska givet då minnena än så länge är relativt färska och man känner igen jargongen.

Hittills är jag mycket nöjd och klart positivt överraskad av vad läraryrket har att erbjuda. Nog för att mina uppgifter och situationer inte alltid helt överensstämmer med vad en lärares uppgifter egentligen är, men jag är  trots allt "vuxen" på en skola. Vare sig jag vill det eller inte ;) Vilka speciella uppgifter jag har på mitt ansvar tas inte upp här, inte rätt forum. Annars njuter jag i fulla drag när ungarna respektfullt lyssnar och tar till sig vad jag säger, när jag kan hjälpa dem när de inte förstår och underlätta för deras positiva utveckling. Trots den korta perioden som gått känner jag redan en inre tillfredsställelse över att jag gör nytta. Jag gör något som räknas, något som har betydelse. Jag utformar framtiden trots att jag själv egentligen räknas till den kategorin. Tack vare mig och mina handlingar kan önskvärda och tillfredsställande saker ske längre fram i tiden, om man ska tänka väldigt långt lutande åt egoplanet. De små ljuspunkterna lyser upp vardagen. Det lilla överraskningsmomentet, ett steg framåt och en motivation och vilja som glädjer och tänder ett litet ljus långt inne i en.

De är för det mesta väldigt gulliga barn och jag verkligen trivs tillsammans med dem. Sure, enerverande tröttsamt tjafs mellan alla möjliga parter som inte verkar ha ett slut. Det kan man dock lätt stå ut med när den charmiga barnsligheten och komiken slår in. Inte för inte att man längtar tillbaka lite till den tiden. Allt var så mycket enklare då. Och ja, jag tittar för mycket bakåt. Ingen mår bra av att leva i det förflutna. En lekfullhet som man med lite otur kanske aldrig får uppleva på riktigt igen. Men allt som sker, under lektionerna, rasterna osv är igenkännbart material. Jag känner igen mig. Jag ser mig själv i 7:an. Jag skrattar. Lång tid, många förändringar. Jag gillar mitt nuvarande jag bättre, trots allt.

Svammel numero uno. Två veckor fullmatade med information och iakttagelser sätter sina spår. Mata på både medvetet och omedvetet, nödvändigt och bara för nöjes skull. Allt är nyttigt och handlar om förbereldelser. Förberedelser för det som väntar. Någonstans långt bort eller betydligt närmare än vad man tror. Livet är oförutsägbart.

Bra kväll ikväll. Sköna människor och bra nivå genomgående under hela tiden.. gillart! Fast det har blivit lite för kallt för min smak. Den här tidpunkten där man fortfarande vandrar i lite tunnare jackoroch man överskattar de kalla vindpustarna en smula. Inget att göra åt, den här perioden infaller varje år. Tur att det finns fint folk som lånar ut härliga, mysiga tumvantar som kan värma frusna lillfingrar under kvällens allra sista handlingar. Guld. Och fint att det finns så underbart folk som alltid får mig på bra humör, får mig att släppa loss, gör mig glad och gör mig hel. Det är ni som gör allting värt det.

Det känns som att jag går lite på tomgång för tillfället. Mycket fri tid men så lite aktivitet, skrämmande hur bekväm jag blivit nedsjunken i min soffa. Trots att rastlösheten armbågar mig i ansiktet då och då hittar jag inte tillbaka till den riktiga blodtörsten, motivationen finns inte där i den grad jag skulle önska. Helt stillasittande är jag visserligen inte, söker lite jobb här och lämnar ett lite halvljummet CV där, vet ej riktigt vad som går under kategorin tillfredsställande mycket ansökningar men jag tror nog inte att jag når fram till mållinjen där. Dock tror jag att anledningen till det inte endast stavas lathet utan även fortsatt osäkerhet kring hur jag trivs i vuxenlivet, skev inställning kanske och backspegeln används nog för mycket för mitt eget bästa.

Men nog med negativa tankar för stunden, egentligen har det ju faktiskt med mina mått mätt varit en ganska produktiv vecka. Sedan vi hördes senast har jag faktiskt jobbat en aning. Vikarierade på fröslundaskolan vilket var en intressant erfarenhet. Lite mycket ignorerande för att jag skulle kunna känna mig helt nöjd men egentligen är ju det inte mitt problem om ungarna lyssnar på sin vikarie eller inte, jag får betalt ändå. Måste också tilläga att det faktiskt fanns många gulliga och nyfikna i respektive klass, vilket förstärkte min vilja att göra det här fler gånger.

Nyligen hemkommen från trippen (låter ju inte lite exotiskt och narkotikavarning men ;)) till Skåne känner jag mig manad att dela med mig av mina reflektioner och tankar om min tid nere hos gröthalsarna. Planerna ändrades ganska spontant och blev sommarstället strax utanför Simrishamn hos mina serviceglada morföräldrar. Som alltid betyder Simrishamn för min del avkopplingi den större skalan, man åker ju inte dit för festandets eller fartens skull utan här ska allting gå i långsam och skön takt. Välbehövligt för en lite sönderstressad person som jag för tillfället och det extremt fina vädret gjorde vistelsen extra njutningsfull. Alltid skönt med lite avkoppling på fina sandstränder, något som man inte är alltför bortskämd med här i stan ändå. Vädret var tydligen något av en sensation där nere då vi satt ute och åt varje dag vilket mormor och morfar inte gjort vid många tillfällen denna sommar. Annat som jag reagerade på var drygheten som faktiskt präglade skånebefolkningen, nu har jag en viss förmåga att ständigt överdramatisera allt och alla men majoriteten av de skåningar jag hade kontakt med under perioden där uppträdde på ett eller annat sätt onödigt drygt. Om man beter sig så mot sina turister får man väl räkna med att vara hatade av resten av Sverige?! ;) Dryga affärsbiträden, busschaffisar och vanligt hederligt folk, vad är problemet? Dessutom måste jag passa på att låta världsvan och klaga på SJ, ständiga förseningar och problem med sanslösa priser allt som oftast, styr upp skutan nu, slipsnissar!

När jag har spenderat några dagar i Simrishamn och verkligen tagit det kolugnt dagarna igenom upplevde jag som alltid en känsla av rastlöshet. Speciellt när resten av huset går och lägger sig redan kl.8 de allra flesta kvällarna (no offence, jag ville verkligen inte kräva någonting, eller bli underhållen på något sätt) så är det inte konstigt att det spritter lite i benen och ölmagen. En varm och fin lördagskväll borde ju erbjuda mycket kan man tycka men tji fick jag, dansbandsparty fullt med 40+ och någon ungdomsgård med skräniga ungdomar, inte särskilt lockande. Men som sagt, man ska inte förvänta sig något annat egentligen, man åker inte till skåne för farten utan för lugnet. Lugnet före stormen, nu blir det bra fart här hemma antagligen ;)

Imorgon bitti åker bilen mot Sågmyra i Dalarna för några dagars praktik. Japp, det är justerat till endast ett fåtal dagar på grund av min nyuppkomna spontanitet, dumdristighet och eventuella kreativitet. På onsdagen lämnar jag sällskapet där för att på egen hand ta mig till Arvika och dess festival där jag sluter upp med ett stort och härligt gäng. Planering som brukar vara en av mina starka sidor, inte den mest intressanta och iögonfallande kanske (typ som att få pris för bästa närvaro, lite halvkul sådär) fungerade nu inte alls och med något som kan beskrivas med hjärnsläpp ställde jag till det lite för mig själv, det händer inte ofta. Nu löste det sig, även om jag får jobba hårt för att komma på pluskontot kan jag tänka mig, och istället kan jag få ett par himmelska dagar som kan göra mig riktigt gott. Man behöver ju leva lite också, nästa gång ska jag bara planera lite bättre. Spontanitet i all ära, ibland kan det snarare stjälpa.

Uppdateringarna har sannerligen inte duggat tätt efter det riktiga inträdandet till vuxenlivet. Men tid har där funnits, tid för eftertanke och reflektion, för reformer och stress. Jag kör boktstavligen talat hårt i satsningen mot ett snabbt körkort med i stort sett dagliga lektioner och ständig teoriutbildning. Trots dess nödvändighet inför kommande steg in i det hårda arbetslivet saknar jag den där glödheta motivationen och hungern efter att verkligen fullfölja och lyckas med målen. Nervositeten som med jämna mellanrum kikar in är säkerligen en del utav det, i dagsläget verkar den snarare stälpa än hjälpa då jag enligt min egna uppfattning inte finner den sinnesro som jag hade föreställt mig tiden efter examen. Det tär på mig rent psykiskt med all press från både mig själv och min omgivning. En press på sätt och vis är lite onödig. I brist på teorier omvänder jag mig ständigt mellan alternativen, att gå in med inställningen att det är nu eller aldrig eller med lugnet i bakfickan, att det alltid löser sig och att jag kan plocka körkortet bara lite senare.

Överdramatiserat säger säkert ni. Fullt korrekt. Men det ser bättre ut i skrift, och allvarligt, tanken med att skriva är väl att få uttrycka sina tankar och känslor. Det är med sorg jag känner att detta är de egentligen enda tankegångarna för tillfället, det svider. Jag har varken tid eller kraft för att gå särskilt mycket mer filosofisk för tillfället, något som brukar vara ett självklart inslag i mitt liv oavsett tidpunkt eller situation. Med lättnad kan jag dock meddela, för min egen del, att någon kväll här och någon eftermiddag här så släpper jag loss. Då lever jag något mer som en nybliven student sig bör, åtminstone inbillar jag mig det. Tacksamt, hålller mig uppe. Lugna hemmakvällar med tidig gång till sängen är visserligen skönt, fotboll är alltid trevligt och avkopplande. Och ärligt talat har jag svårt att orka mer just nu, med något undantag här och där. För min egna tillfredsställelse nödvändigt.

Med önskan om snart återseende av alla sköna, av orken och lusten, motivationen och inspirationen. Allt.

Nattens inlägg får stå kvar även om jag kanske inte står för allting. Men jag orkar inte läsa det och man ska aldrig redigera en text för mycket, det är livsfarligt. Istället kommenterar jag det endast med att citera Louis Pasteur: "A bottle of wine contains more philosophy that all the books in the world." Stämmer väl inte alltid helt och hållet men ibland beskriver det situationen bra.

Bara för att det är onsdagsnatt eller torsdagsmorgon om man nu föredrar det. Efter nattens bravader varvades skjutsar och promenader för att få känna känslan av att få sova i sin egen säng. Inte i någons soffa, garage eller Eskilstunas tågcentral, ingen nämnd ingen glömd. Man hinner fundera en hel del. Gatubelysningen släcks i takt med att du vandrar, förvåning och entusiasm. Du vet att allt är ingenting och att det onämnbara kan betyda allt. Den rosaröda himlen stiger bakom träden, inga höghus som de flesta andra städer skulle erbjuda, de har jag redan lagt bakom mig. Utan istället skog, och ännu mera skog. Det är vackert. Jag känner ett stick i hjärtat och bröstkorgen. Jag vill ha någon att dela detta ögonblick med. Men samtidigt, kanske gör det sig bäst själv, andra skulle inte förstå. Bara jag, och högst ett fåtal till. Men ibland spelar det ingen roll. intellektuella diskussioner blandat med ytligt fyllesnack kan ofta vara den bästa kombinationen. Aldrig för mycket av det goda, aldrig för lite av det som håller en uppe.

Jag blir pissnödig, headar ut på åkern mellan två samhällen. Hälsar på små sorkar som möter morgonen lika tidigt som jag. Sorkar, jag och bankirer på väg till Stockholm, Västerås och Södertälje central. Med robotröst. jag vinkar till en lastbilschaffis, man kan alltid sprida glädje oavsett situation och plats, tidpunkt eller sinnestillstånd. Det perfekta tillfället för meditation, jag tänker. Fåglarna är vakna och tvekar inte att visa det, jag gillar det. Fint. Jag tänker på nattens händelser, på dansparterns och de som nöjde sig med det som i efterhand kan ses som otillfredsställelse. Men ändå. Telefonen ringer, jag får sällskap en bit av en av de klart bästa, vi pratar. Djupt. Stryker längs ytan. Det räcker så. Får mig på gott humör och ger mig kraft för sista biten. Klockan är mycket men detta sker bara en gång, aldrig mera. Njut i fulla drag även om dina nipples fryser. Det gjorde mina, men då sprang jag fort ett par hundra meter. Jag tänkte att jag tävlade men någon tävlingsinriktad. Fick lite adrenalin till och med, lite competetion. Inte helt fel. Se platserna ur ett annat perspektiv, ur en annan vinkel. Det är det som inbetweener handlar om. Allt är inte svart och vitt, gråskalorna är många och nyanserna är oändliga. Utforska. Undersök. Befria.

Det spelar ingen roll. En bra kväll allt som allt. Bra folk, såväl djupt som odjupt. Gott kött blandat med en fickplunta fylld med beaniersesås. En känsla av välbehag och raka motsatsen till det. Men vad gör det egentligen. Jag får ju skjuts sista biten, väldigt skönt ändå faktiskt. Jag får chans att reflektera och fundera över det tänkbara och drömmarna, vad som är realistiskt och raka mosatsen. Mål och vad jag bör satsa och sträva mot. Även om det kommer att ändras. Nästa nattpromenad oavsett tillstånd. Men det är vad de är till för. Det är så det ska va. Jag släcker ner och hälsar herrskapet god natt alternativt trevlig morgon. I så fall är det du, du och bankirerna från Stockholm, Västerås och södertälje central. Med robotröst såklart. Det ändras aldrig. Hur många sympatiska nattpromenader du än tar dig till, oavsett och aldrig. Det förflutna och det oändliga. Let's have it!

Allting bör tas på allvar i den mån jag själv tar det på allvar. Fundera på det du.

Nytt jobb och inte bara för sommaren, heltid, en helt annan sak. Inte ens en månads semester får jag efter studenten innan det sparkar igång. En semester där jag tvingas lägga mycket krut på att fixa körkortet, antagligen genom en intensivkurs. Klagar? Nej då. Men fort går det, med en sprinters acceleration startar jag mot den riktiga vuxenvärlden. Självklart ska det bli kul, drömmar och förhoppningar, men man kan ju inte låta bli att känna lite rädsla.

Med osäkerhet har jag kollat på tiden efter studenten, nu har jag på sätt och vis svaren för vad som komma skall. Nyheter kommer säkert att fortsätta strömma in. Drömmar. Äventyr. Nu börjar det snart på allvar.

Suget efter äventyr, upplevelser och att få upptäcka det världen har att erbjuda är större än på länge. Jag avundas de som har fått privilegiumet att avnjuta ett glas vin på en balkon en stjärnklar kväll, diskuterandes Hemingway, konst, opera eller teater med sofisktikierat folk med ambitioner, de som söker njutningen och bara lever för stunden. Förhoppningsvis är jag själv där någon dag i framtiden, om det blir i Stockholm, Paris eller London är egentligen oväsentligt, bara känslan av tillfredsställesle ut i fingertopparna gör mig välmående.

Ett band som andas skönhet och kultur, fritt att tolka hur man vill, är Death Cab For Cutie. Musik som framkallar en känsla av inre tillfredsställelse och som sätter sig rakt i hjärtat. Med geniet Ben Gubbard i spetsen presterar de musik som gör mig välmående, som ger mig en inre drivkraft att finna min rätta plats i tillvaron och gör mig medveten om att det finns där ute. Människor som jag, som kan uppskatta det stillfulla och charmerande över ett balkongräcke.

I will follow you into the dark

 
Marching bands of Manhattan

Klockan börjar närma sig två denna söndagseftermiddag. Jag glider runt i morgonrock och tofflor och lyssnar på Markus Krunegård. Inte helt stentufft kan tyckas och knappast en förbättring av min ungkarlsprofil. Tyvärr inte särskilt gentlemannamässigt heller för den delen. Mina förhoppningar om ännu en fin dag med solsken har grusats. Synd, särskilt eftersom jag hade sett fram emot några timmar sittandes ute i trädgården, betraktandes vitsipporna ute i skogsdungen med en kopp kaffe. En fin, lugn bild lyckades jag i alla fall åstadkomma. Ger åtminstone lite mer tillfredsställelse när jag sitter här framför datorn, inte ens en laptop apropå känsla, orakad och ovårdat hår (inte alldeles ovanligt i och för sig) medans jag ser min härliga dag förvandlas till en gråmulen, något sliten, söndag full med andra, inte lika lockande, aktiviteter.

Markus Krunegård, sångaren i Laakso, släppte ganska nyligen en soloplatta med det ganska grymma namnet Markusevangeliet. Ganska bra faktiskt, och ganska perfekt till känslan idag på något sätt, om än ganska långsökt.

Fint. Känslosamt. Det räcker så.

Jag diskuterade reklam för några dagar sedan. För det mesta blir jag bara arg och trött, allt som oftast totalt ointressant. Men ibland kommer de där filmerna med det lilla extra.
Denna är riktigt tung! Nästan så man får en tår i ögonvrån, helt underbart!

Det är svårt att helt och hållet öppna sig för människor och avslöja sina allra innersta hemligheter. I en värld där falskhet blir allt mer accepterat kan man inte förvänta sig att alla man anförtror sig till inte sprider det vidare. Det känns hemskt att kunna säga det, självklart gäller det inte överallt och alla och det finns mängder av undantag. Men har man blivit sviken en gång för mycket kan det bli svårt att öppna sig på nytt. Egentligen drabbar ju det endast en själv, för att kunna lita på och prata med folk är viktigt. Tyvärr kan tidigare försumningar av förtroende sabba för en lång tid, åtminstone för en med något skeptisk och försiktig livssyn.

Igår fick jag en kniv i ryggen av någon jag litat på. Egentligen inte av det allvarligare slaget, av en vän hade självklart svidit betydligt hårdare, men ändå ack så frustrerande. En av datorerna här hemma fick för sig att inte fungera längre och hela köret med bilder från många tider, musik, dokument, inte minst min uppsats i svenskan som jag nu tvingas skriva om från början, riskerar att ha försvunnit för tid och evighet. Sjukt irriterande.

-------------------------------

"A bottle of wine contains more philosophy that all the books in the world." Louis Pasteur

Nu är det vår, min favoritårstid, på allvar. I strålande solsken som lyser upp alla vackra färger kan man knalla ner på stan, sätta sig på en uteservering och bara njuta av denna härliga tid. Solens strålar i ögonen, plocka fram vårjackorna ur garderoben, nya fräscha kläder, dagdrömmar, rena och cleana sneakers, fotboll med härliga Djurgårdsfamiljen, längtan till studenten, långa härliga promenader och uppkavlade ärmar på en något oversizad skjorta. Man kan bara älska det. Njutningsfull och underbart - det kan inte bli så mycket bättre. Njut av varje sekund.