inbetweener

Falskhet är något som väcker mycket känslor bland väldigt många. Självklart är det i de flesta fall att föredrar om man kan vara ärliga mot varandra vilket minskar risken för missförstånd och onödigt tjafs. Ändå är de flesta människor mer eller mindre falska vilket är ett gyllene exempel på dubbelmoralen som genomsyrar vårt avlånga land. Personer vi egentligen inte gillar eller hyser förakt emot växlar vi enkelt några meningar med om man springer in i varandra på stan. Och det tycker jag hur konstigt det än låter är ganska skönt. Varför tala om för någon att denna är en fitta och samtidigt bete sig som en fitta själv?! Det vinner ju inte någon på. Själv skulle jag känna en väldig press och uppleva det som tortyr att säga vad jag egentligen tycker vid många tillfällen, är det inte bättre att uppfattas som positiv och trevlig istället? Om jag har en dålig dag vill jag inte att det ska förstöra en vänskap eller ett betyg bara för att jag känner behov av att vara extremt ärlig.

Att något ack så hatat kan vara så populärt att utnyttja bland majoriteten är intresseväckande. Men det är bättre att svälja, ta ett djupt andetag och hävda, med all världens falskhet, att falska människor är den sämsta sorten. De håller sig ju i alla fall på banan utan att skapa irritation. Nu ska man inte dra alltför stora växlar av mitt snack denna högtravande måndagskväll, ärlighet vara alltid längst men bra falskhet är också nyttig så att Fristadstorget inte förvandlas till en krigszon av en massa hatande människor. Det gäller, att som den bästa inbetweenernen, kunna se fler färgtoner och gråskalor än svart och vitt. Den största delen av tiden behöver vi ju inte vara falska, för då har vi valt att spendera den med folk vi på riktigt tycker om. Uppskatta de som verkligen förtjänar det istället, det gör vi alldeles för lite.