inbetweener

Två veckor som en hårt arbetande man. 9-17. Trött, sliten och somna framför teven. That's the way. En månad med sovmorgon blir en stor omställning. Väl inne går det snabbt så att säga. Det kunde man visserligen känna under egna skolåren också men ändå stor skillnad. Nu slipper man våndan som infann sig under de allra värsta långa lektionerna och den segaste tiden. Nu njuter jag istället av att ge nekande svar på "kan vi sluta tidigare?". En viss naivitet det där, tror man på sig själv när man frågar samma fråga i stort sett varenda lektione?! Aldrig att jag var likadan i den åldern, aldrig. På tal om det så blir det självklart mycket jämförelser under dagarna för min del. Ganska givet då minnena än så länge är relativt färska och man känner igen jargongen.

Hittills är jag mycket nöjd och klart positivt överraskad av vad läraryrket har att erbjuda. Nog för att mina uppgifter och situationer inte alltid helt överensstämmer med vad en lärares uppgifter egentligen är, men jag är  trots allt "vuxen" på en skola. Vare sig jag vill det eller inte ;) Vilka speciella uppgifter jag har på mitt ansvar tas inte upp här, inte rätt forum. Annars njuter jag i fulla drag när ungarna respektfullt lyssnar och tar till sig vad jag säger, när jag kan hjälpa dem när de inte förstår och underlätta för deras positiva utveckling. Trots den korta perioden som gått känner jag redan en inre tillfredsställelse över att jag gör nytta. Jag gör något som räknas, något som har betydelse. Jag utformar framtiden trots att jag själv egentligen räknas till den kategorin. Tack vare mig och mina handlingar kan önskvärda och tillfredsställande saker ske längre fram i tiden, om man ska tänka väldigt långt lutande åt egoplanet. De små ljuspunkterna lyser upp vardagen. Det lilla överraskningsmomentet, ett steg framåt och en motivation och vilja som glädjer och tänder ett litet ljus långt inne i en.

De är för det mesta väldigt gulliga barn och jag verkligen trivs tillsammans med dem. Sure, enerverande tröttsamt tjafs mellan alla möjliga parter som inte verkar ha ett slut. Det kan man dock lätt stå ut med när den charmiga barnsligheten och komiken slår in. Inte för inte att man längtar tillbaka lite till den tiden. Allt var så mycket enklare då. Och ja, jag tittar för mycket bakåt. Ingen mår bra av att leva i det förflutna. En lekfullhet som man med lite otur kanske aldrig får uppleva på riktigt igen. Men allt som sker, under lektionerna, rasterna osv är igenkännbart material. Jag känner igen mig. Jag ser mig själv i 7:an. Jag skrattar. Lång tid, många förändringar. Jag gillar mitt nuvarande jag bättre, trots allt.

Svammel numero uno. Två veckor fullmatade med information och iakttagelser sätter sina spår. Mata på både medvetet och omedvetet, nödvändigt och bara för nöjes skull. Allt är nyttigt och handlar om förbereldelser. Förberedelser för det som väntar. Någonstans långt bort eller betydligt närmare än vad man tror. Livet är oförutsägbart.

Hyllningskörer världen över och jag är lite sen att rätta mig in i ledet. Men som de säger, det är aldrig för sent förrän det är för sent. Första kontakten togs tack vare Andres Lokko som tokhyllade skottarna. Jag gillar Andreas Lokko, och Andres Lokko måste fan gilla mig också. Vi tycker ofta ganska lika. Vi tycker mycket lika om Glasvegas. Allt behöver inte vara komplicerat, det kan vara så lätt. Glasvegas svävar uppe i det blå. Liksom jag.

Bra kväll ikväll. Sköna människor och bra nivå genomgående under hela tiden.. gillart! Fast det har blivit lite för kallt för min smak. Den här tidpunkten där man fortfarande vandrar i lite tunnare jackoroch man överskattar de kalla vindpustarna en smula. Inget att göra åt, den här perioden infaller varje år. Tur att det finns fint folk som lånar ut härliga, mysiga tumvantar som kan värma frusna lillfingrar under kvällens allra sista handlingar. Guld. Och fint att det finns så underbart folk som alltid får mig på bra humör, får mig att släppa loss, gör mig glad och gör mig hel. Det är ni som gör allting värt det.

Det känns som att jag går lite på tomgång för tillfället. Mycket fri tid men så lite aktivitet, skrämmande hur bekväm jag blivit nedsjunken i min soffa. Trots att rastlösheten armbågar mig i ansiktet då och då hittar jag inte tillbaka till den riktiga blodtörsten, motivationen finns inte där i den grad jag skulle önska. Helt stillasittande är jag visserligen inte, söker lite jobb här och lämnar ett lite halvljummet CV där, vet ej riktigt vad som går under kategorin tillfredsställande mycket ansökningar men jag tror nog inte att jag når fram till mållinjen där. Dock tror jag att anledningen till det inte endast stavas lathet utan även fortsatt osäkerhet kring hur jag trivs i vuxenlivet, skev inställning kanske och backspegeln används nog för mycket för mitt eget bästa.

Men nog med negativa tankar för stunden, egentligen har det ju faktiskt med mina mått mätt varit en ganska produktiv vecka. Sedan vi hördes senast har jag faktiskt jobbat en aning. Vikarierade på fröslundaskolan vilket var en intressant erfarenhet. Lite mycket ignorerande för att jag skulle kunna känna mig helt nöjd men egentligen är ju det inte mitt problem om ungarna lyssnar på sin vikarie eller inte, jag får betalt ändå. Måste också tilläga att det faktiskt fanns många gulliga och nyfikna i respektive klass, vilket förstärkte min vilja att göra det här fler gånger.

Det här med comeback efter långvarig frånvaro är inte helt lätt. Grabbarna i The Verve bestämdes sig för att skapa nytt material och alla som vid något tillfälle drömt sig bort med Bittersweet Symphony, Lucky man eller någon av de andra fantastiska låtarna såg fram emot nysatsningen. Skyhöga förväntningar som åtminstone för min del ledde till stor besvikelse med första singeln Love is Noise. Samma känsla infann sig sedan efter den första genomlyssningen av hela skivan men som tur var gav man den fler chanser och nu sitter man här och trycker på repeat hela dagarna. Forth är  verkligen hur bra som helst. Gubbar kan fortfarande, vilket även The Charlatans visat under året, grymt skönt. Nu återstår att se The Verve kan fortsätta att samsas och få ett lyckligt slut eller om det återigen blir ett snedsteg. Nu har de i alla fall lyckats med skivan.