Semester/Arbetslös

Igår tog jag farväl av mina elever, både trist och lite sorgligt. Härliga ungar vars vardag jag förhoppningsvis glädjefyllt och underlättat och samtidigt skapat bättre förutsättningar och möjligheter för deras framtid. Idag har jag sagt hej då till mina kollegor. Dessa hjältar som sliter stenhårt dag ut och dag in har välkomnat mig med öppna armar samt bidragit med enormt mycket stöd och råd gällande allt. Därtill har jag haft oerhört trevligt och kul sedan min start i september förra året, en lång och väldigt lärorik tid.

Adjö och lev väl är aldrig lätt och jag själv har oerhört svårt att tacka den sinnesstämning som uppstår vid dessa sorgliga tidpunkter. Det är så mycket man vill säga och man vill säga det rätt, och det klarar man sällan av helt tillfredsställande i stunderna som kanske kräver det mest. Eller de stunder som man själv värdesätter mest. Så många man vill tacka ordentligt och verkligen leverera de hyllningar som förtjänas. Speciellt efter den härliga uppskattning man själv har fått.

Semester är tokskönt men jag kan ändå inte låta bli att känna mig ledsen. Nedstämd över att inte få jobba med och följa alla arbetskamrater och ungdomar. De som man spenderat så mycket tid med det gångna året. Där man tillsammans nått framsteg och utveckling och där man helt plötsligt inte längre ingår i tankegången och processen bakom. Jag vill inte sluta bidra, och på väldigt många vis vill jag inte skiljas från dessa människor. Jag önskar dem all lycka.

Kommentarer
Postat av: Walking Slow

Vem har skildrat uppbrottet bättre än det här:



MY OPENING FAREWELL



A lady stands before an open window

Staring so far away

She can almost feel the southern wind blow

Almost touching her restless day



She turns from her window to me

Sad smile her apology

Sad eyes reaching to the door



Daylight loses to another evening

And still she spares me the word goodbye

And sits alone beside me fighting her feelings

Struggles to speak but in the end can only cry



Suddenly its so hard to find

The sound of the words to speak her troubled mind

So I'm offering these to her as if to be kind:

There's a train everyday leaving either way

There's a world, you know

There's a way to go

And you'll soon be gone -- that's just as well

This is my opening farewell



A child's drawings left there on the table

And a woman's silk lying on the floor

And I would keep them here if I were able

Lock her safe behind this open door



But suddenly it's so clear to me

That I'd asked her to see what she may never see

And now my kind words find their way back to me

There's a train everyday leaving either way

There's a world, you know

You got a way's to go

And I'll soon believe -- it's just as well

This is my opening farewell



- Jackson Browne



2009-06-11 @ 23:59:41

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0