Poet-Pete and the pirates

Helgens brist på fart och fläkt gav utrymme för genomlyssningar av den evigt omtalade Peter Dohertys nya soloplatta. En skiva där han ges svängrum att briljera med sina poetiska drag och leverera en ljuvlig spottloska i nyllet på alla skändande journalister. Där han visar vilket estetiskt geni han är även utan rocken vid sin sida. Koncentrationen läggs på texterna och de framförs med en sådan enkelhet och charm som gungar mig till ljuv sinnesstämning.


Jag är trött på att läsa om skandaler och artisternas privata företeelser i fetstilta krigsrubriker. Jag bryr mig inte. Skriv om det han presterar på scenen och om musiken. Det enda som verkligen betyder nånting. Men där kanske kreativiteten ligger i lä och det gör mig förbannad och besviken att inse att lockelsen är större att skriva om knarkskandaler och gotta sig i andra människors problem och misslyckanden. En attityd jag aldrig kommer förstå och alltid kommer att förakta. Jag älskar grabben för vad han förmedlar med sin musik, inte för att han drar ner svarta rubriker i någon skittidning.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0