inbetweener

Vissa dagar borde man inte ens gå upp ur sängen. Att försova mig men ändå ta det ordinarie transportalternativet till skolan är bland det värsta jag vet. Jag behöver min dusch, några lugna minuter med sportbilagan vid frukostbordet och tandborstning framför text-tv. Idag väcktes jag en halvtimme försent men ändå i tid för att med stress kunna hinna med bilen. Allt som oftast är det mitt samvete som tvingar mig att komma i tid trots att det ur vissa aspekter hade vart bättre att ta nästa chans med bussen. En stressad morgon kryddat med att inte känna sig helt fräsch, irritation, skumma lärare och även nedklädd dagen till ära kan i värsta fall förstöra stora delar av dagen.

Vid dessa tillfällen är bästa knepet, föga oväntat, att lugna ned sig med lite musik och avslappning. Idag valde jag den tidigare Libertinesbasisten John Hassalls nya band Yeti. Deras första och hittills enda album (eller om det är någon form av EP) ,som märkligt nog endast släpptes i Japan förra året, håller mycket hög klass. Dessutom är åtminstone ett par av låtarna, bland annat den mest kända "Never lose your sense of wonder", så gamla som från 2005. Kanske har de haft svårt att slå igenom, vad vet jag?! Nu har jag dock hört att de har planer för att släppa nytt ganska tidigt detta år, väntar med spänning.

Likheter med Libertines och Babyshambles kan höras. Kul och intressant är även att varje bandmedlem tydligen inför sina egna influenser och typ av favoritmusik i musiken och skapar Yeti-ljudet. Allt från Beatles, olika former av teatermusik, elgitarr och lite Led Zeppelin-stuk.

Som vanligt får ni lite smakprov.

Ikväll såg jag den första delen av dokumentär-serien Get up Stand up: The story about pop and protest. Den handlar om musikens inflytande i politiken och politiska protestsånger från alla tider. Artisternas kamp för rättvisa och mänskliga rättigheterMycket intressant och fascinerande att höra och se. Ett tal kan du omöjligt komma ihåg och använda igen, en sång kan hänga med i evigheter. Ett utmärkt tillvägagångssätt att göra skillnad och påverka. Otroligt fängslande och medryckande att se vilken styrka och kraft det ligger bakom vissa låtar och inte minst vilken vi-mot-världen-känsla som skapas. We shall overcome och historien kring den gav ståpäls och värdefull upplysning. Nyttigt och trevligt. Musik är nyckeln till allt mina vänner.

Jag startar om på nytt under nya former. Orsaken är att jag vill se förändring och skriva med en mer seriösare framtoning. Bonfire, som går i graven, innehöll för mycket självironi och hade en viss tendens att spåra ur. En hel del bra kom givetvis fram under tiden där men alltför sällan för min tillfredsställelse. Förhoppningsvis kommer kvalitén på inläggen höjas avsevärt jämfört med dess föregångare, inget mer dynga och skriva för skrivandets skull. Risken för återfall finns såklart men det är min önskan att det ska ske mer sällan.

Inriktningen på Inbetweener kommer att ligga med vikt på kultur, dvs. musik, film, konst, litteratur och annat som jag tycker är viktigt. Det betyder även att bloggen kommer att vara relativt fri från klagomål från min sida, känns som att den tiden är förbi. Det känns som om att jag tidigare lagt alldeles för mycket energi på mina hatobjekt och att dela ut idiotstämplar till höger och vänster.

Med nöje!