inbetweener

I godan ro vandrade jag längs gågatan med ett kommande styrketräningspass i tankarna när jag blev stoppad av en man. A-ha, Greenpeace, tänker ni, men denna gång var det faktiskt Kuriren som ville åt mina tjänster. Han presenterade sig och sitt uppdrag, att ställa frågor om folks frisyrer, samtidigt som en kameraman frontade. Här fick jag för övrigt fantasier om en galen folkmassa, ett flertal journaliser med tillhörande blixtljus och mitt säkerhetsteam som ropar "no pictures" och motar bort skvallertackorna. Många tankar flög igenom mitt huvud vid denna tidpunkt, av vilken anledning valde reportern mig?! Ska jag ta det som förolämpande eller uppskattning? På ett sätt skulle jag även behöva lite uppmärksamhet i tidningarna, mina tidigare framträdanden är lätträknade, eller obefintliga, förutom något inför-matchsnack i Humlegården innan DIF-Juventus för ett gäng år sedan som endast sändes i TV4-Stockholm. Dessutom uppkom en liten lockande möjlighet till att provucera. Efter en del betänketid valde jag dock, som den sanna ungdom jag är, att säga "Nej, jag pallar inte!". Anonym som jag är rätade jag mig in i ledet igen. Dock kunde jag självklart inte låta bli att sätta mig på en illaluktande bänk några meter bort för vidare iakttagelser. Jag var nyfiken på vilka som skulle bli deras nästa offer, kanske skulle jag då få rätsida på om de sökte snygga eller utstickande. Kalla det osäkerhet om ni föredrar, jag var endast intresserad av vilka de skulle plocka. Och nej, det gav inga tydliga svar.

Under den närmaste timmen klämmandes på bollar och pinnar på gymmet funderade jag dock på hur jag skulle ha beskrivit min frisyr, något som jag tar för givet var en av de efterföljande frågorna från reportern. Jag kom fram till detta: "Genom min frisyr vill jag uttrycka det sofistikierade och vilda i min personlighet." Fritt för egna tolkningar ;)

Ikväll har jag tänkt att lyssna igenom The Charlatans nya album för första gången, rapport kommer antagligen senare. Perfekt uppladdning inför en riktig rysare i form av Milan-Arsenal, come on Gunners!

• att hela Hållsta är utan vatten. Detta har de tydligen annonserat om i Kuriren, som om att alla läser den noggrannt - Nej. Gissa om jag blir sur om jag inte får min dusch i morgon bitti.
• att en viss Inbetweener kör stenhårt med bollar och pinnar på friskis & svettis. Träningsvärk någon?!
• att Efterlyst fick ett flertal oberoende tips på bankrånarna. Det känns nödvändigt, polisen här i stan lär ju inte kunna lösa något på egen hand.
• att Eskilstuna kommun planerar att ta hit hela kungafamiljen till stan på nationaldagen 6 juni för något firande samtidigt som tydligen några tar studenten. Nu är risken att vårt studentdatum kommer att flyttas, för kungen kan ju inte trängas med skräniga ungdomar. Blir isf antagligen dyra pengar för kommunen att betala för alla lastbilar och flak som redan har beställts till det datumet och som då måste avbokas och beställa nya till annan dag, eller får vi ungdomar stå för de kostnaderna?! Smidigt.

Falskhet är något som väcker mycket känslor bland väldigt många. Självklart är det i de flesta fall att föredrar om man kan vara ärliga mot varandra vilket minskar risken för missförstånd och onödigt tjafs. Ändå är de flesta människor mer eller mindre falska vilket är ett gyllene exempel på dubbelmoralen som genomsyrar vårt avlånga land. Personer vi egentligen inte gillar eller hyser förakt emot växlar vi enkelt några meningar med om man springer in i varandra på stan. Och det tycker jag hur konstigt det än låter är ganska skönt. Varför tala om för någon att denna är en fitta och samtidigt bete sig som en fitta själv?! Det vinner ju inte någon på. Själv skulle jag känna en väldig press och uppleva det som tortyr att säga vad jag egentligen tycker vid många tillfällen, är det inte bättre att uppfattas som positiv och trevlig istället? Om jag har en dålig dag vill jag inte att det ska förstöra en vänskap eller ett betyg bara för att jag känner behov av att vara extremt ärlig.

Att något ack så hatat kan vara så populärt att utnyttja bland majoriteten är intresseväckande. Men det är bättre att svälja, ta ett djupt andetag och hävda, med all världens falskhet, att falska människor är den sämsta sorten. De håller sig ju i alla fall på banan utan att skapa irritation. Nu ska man inte dra alltför stora växlar av mitt snack denna högtravande måndagskväll, ärlighet vara alltid längst men bra falskhet är också nyttig så att Fristadstorget inte förvandlas till en krigszon av en massa hatande människor. Det gäller, att som den bästa inbetweenernen, kunna se fler färgtoner och gråskalor än svart och vitt. Den största delen av tiden behöver vi ju inte vara falska, för då har vi valt att spendera den med folk vi på riktigt tycker om. Uppskatta de som verkligen förtjänar det istället, det gör vi alldeles för lite.

Den senaste tidens ökning av kriminalitet och brottslighet i Eskilstuna  går mig allt mer på nerverna  och är numera en av huvudanledningarna till att jag vill lämna den här staden, som jag egentligen hör och häpna trivs ganska bra i. Under föregående vecka skedde det ett stort antal i banker och affärer, gårdagens nyhet handlade om en inbrottsraid mitt på ljusa dagen. Detta blandat med den vanliga dosen av misshandel efter varje helg. Lägg därtill en fullständigt inkompetent polis, att åka till fel bank är pinsamt och oacceptabelt, så förstår man vilken ohållbar situation det är. Jag blir bara så trött. Folk och främst ungdomar verkar helt sakna respekt och empati. Ökningen är visserligen stor i hela samhället och landet men Eskilstuna gör verligen skäl för det inte alltför smickrande smeknamnet, Sveriges Chicago. Då det knappast råder nyhetstorka här i staden hade jag väntat mig att behovet och användandet av lokaltidningsbesvikelser och fullständigt ointressanta och hemska skvallernyheter skulle minska men ack, ack så fel jag hade. Jag är ännu mer trött på det som tydligen intresserar det svenska folket som utan eftertanke sväljer allt med hull och hår och vårt lands i majoritet usla journalister.

Med risk för att få kritik, till mitt försvar måste jag dock säga att jag fick höra dagens stora skvallertidningshändelse på annat håll, måste jag kommentera den patetiska aik-spelaren Dulee Johnsons senaste brott. Att upprepade gånger kört rattfull, misshandlat sin fru och diverse annat som tydligen inte nått medierna i samma grad måste ju bara denna gång leda till fängelse? Med förståndet i behåll kan man inte fatta något annat beslut, hög tid att spärra in pajasen innan han dödar någon oskyldig. Tills dess får han dock gärna ställa till med fler rackartyg som leder till trubbel för dennes förening. Det övergår också mitt förstånd hur gnaget kan välja att inte sparka snubben trots upprepade förseelser men vad vet jag, det kanske tillhör aik-stilen. Om detta kan ni läsa mer om på den eminenta sidan 11433.NET.

Ingen är perfekt, även jag har mina brister och många av dem är betydligt värre än de som postat nedtill. Men likväl, lite biktmaterial:

• Jag har inte sett någon av Gudfadern-filmerna. Skäms duktigt för det.
• Metallica - Nothing else matters. Jag kan erkänna att det är ganska kasst att inte känna igen den, den är ju faktiskt ganska bra för att vara Metallica.
• För en tid sedan hittade jag i en gammal mp3-mapp en låt med Per Gessle. Den försvann illa kvickt. Svergies fotsvamp, dock så är ju som sagt Roxette helt okej tack vare Marie Fredriksson.
• Jag hoppas att Expedition Robinson ska börja spelas in igen.

Det var allt för stunden, skönt att lätta sitt hjärta lite grann.

Ikväll såg jag den första delen av dokumentär-serien Get up Stand up: The story about pop and protest. Den handlar om musikens inflytande i politiken och politiska protestsånger från alla tider. Artisternas kamp för rättvisa och mänskliga rättigheterMycket intressant och fascinerande att höra och se. Ett tal kan du omöjligt komma ihåg och använda igen, en sång kan hänga med i evigheter. Ett utmärkt tillvägagångssätt att göra skillnad och påverka. Otroligt fängslande och medryckande att se vilken styrka och kraft det ligger bakom vissa låtar och inte minst vilken vi-mot-världen-känsla som skapas. We shall overcome och historien kring den gav ståpäls och värdefull upplysning. Nyttigt och trevligt. Musik är nyckeln till allt mina vänner.

Jag startar om på nytt under nya former. Orsaken är att jag vill se förändring och skriva med en mer seriösare framtoning. Bonfire, som går i graven, innehöll för mycket självironi och hade en viss tendens att spåra ur. En hel del bra kom givetvis fram under tiden där men alltför sällan för min tillfredsställelse. Förhoppningsvis kommer kvalitén på inläggen höjas avsevärt jämfört med dess föregångare, inget mer dynga och skriva för skrivandets skull. Risken för återfall finns såklart men det är min önskan att det ska ske mer sällan.

Inriktningen på Inbetweener kommer att ligga med vikt på kultur, dvs. musik, film, konst, litteratur och annat som jag tycker är viktigt. Det betyder även att bloggen kommer att vara relativt fri från klagomål från min sida, känns som att den tiden är förbi. Det känns som om att jag tidigare lagt alldeles för mycket energi på mina hatobjekt och att dela ut idiotstämplar till höger och vänster.

Med nöje!